Hoppa till innehåll

Med Sonja kan studerande prata om fotboll, hemlängtan och sorg

Sonja Jakobsson ger genast ett vänligt och sympatiskt intryck där hon står innanför dörrarna till Svenska handelshögskolan. Att hon känner ett kall för sitt arbete står genast klart i och med att, när Studentbladet ber henne posera för ett foto i solskenet utanför skolan,  kommenterar hon att hon har gjort prästskjortan själv. Att hennes hjärta klappar alldeles särskilt för studentprästämbetet blir tydligt inte minst under den nästan en timme långa pratstund som Studentbladet får med henne.

Vi slår oss ner i Sonja Jakobssons arbetsrum på Svenska handelshögskolan. De två fåtöljerna är oväntat bekväma, de vita väggarna medvetet rätt så anonyma. Från fönstren ser man ut över hustaken och den nästan klarblåa himlen.

― Jag är född och uppvuxen i Helsingfors, och jag utbildade mig först till tolk och översättare i spanska. Under några år bodde jag i Spanien där jag studerade vid universitetet i Málaga och sedan arbetade i Madrid, berättar Jakobsson. 

Efter några år valde hon ändå en ny bana i livet och hon började studera teologi. Prästvigd blev hon 2006 och efter det arbetade hon tio år som präst i Sverige, bland annat i Borlänge i Dalarna där hennes arbete riktades mot sverigefinländarna i hela södra Dalarna. Hon hann också arbeta tre år i Göteborg, som är hennes mans, även han präst, hemstad.

― Åren i Sverige var givande, och vi hann också bilda familj där. Idag har vi fyra barn, där det äldsta är tolv år gammalt och den yngsta två och ett halvt. 

Jakobsson blir tyst för en stund och väljer sina ord med omsorg. 

― Det är verkligen ett givande liv som jag har fått leva. Jag har friska och välmående barn och de är världsvana och har lätt för att få nya vänner. De klarar av allt. 

Hon berättar att hennes man numera arbetar som församlingspastor i Lovisa, något som betyder att det finns ett förbjudet samtalsämne hemma.

― Vi pratar inte om våra arbeten hemma, vilket dels beror på vår tystnadsplikt. 

Oron tar aldrig slut

Efter åren i Sverige flyttade familjen till Finland, och Jakobsson tillsattes som studentpräst vid Svenska handelshögskolan, Yrkeshögskolan Arcada och Helsingfors universitet mitt under coronapandemin. Hon var höggravid med sitt yngsta barn och hann bara vara två månader i tjänst innan hon gick på föräldraledighet. Allt arbete skedde på distans, vilket ledde till många utmaningar. 

― Det var svårt att göra mitt ansikte känt bland alla studerande. En del studerande som var längre hunna i sina studier fick komma på plats till skolorna för att studera, och jag bidrog bland annat med mathjälp till dem. Det piggade upp många studerande, säger Jakobsson.

Eftersom hon inte hann arbeta med studerande innan pandemin slog till kan hon inte säga hur välmåendet hos studerande var innan pandemin, men att den har lämnat sina spår är tydligt. Att hennes oro för studerande är stor märks tydligt när hon söker efter de rätta orden för att beskriva läget. 

Sonja Jakobsson arbetar som studentpräst vid bland annat Svenska handelshögskolan. Bild: Elin Lindberg.

― De som söker sig till mig mår ännu, relativt sett, okej. Jag är mest bekymrad över dem som sitter ensamma hemma och gråter och som inte söker hjälp. För många är det en hög tröskel att ta kontakt med studentvården, skolpsykologen och så vidare, och ännu högre tröskel är det att ta kontakt med en präst. Däri ligger vår utmaning, säger hon. 

Vi kommer återkomma till varför många tvekar med att ta kontakt med Jakobsson och de andra som finns där för studerandena, men före det vill Jakobsson prata mer om dem hon känner en oro för, och det är många: Alla som började studera under pandemin och som därför inte fått uppleva ett ordentligt studieliv. Unga vuxna som är för sjuka för att studera, som har stora behov och som på grund av fysiska sjukdomar inte klarar av studierna. Utlänningar, som ukrainarna som flytt kriget, som kan vara traumatiserade av kriget. Eller personer från Sri Lanka som lockats till Finland men som på plats inser att de inte kommit till något paradis.

― Det finns firmor i deras hemland som lockar dem att betala stora summor för att flytta till Finland, med löften om att de enkelt kan finna arbete här. Sedan är de helt ruinerade här. Detta är ett växande problem. Om vi inte vaknar upp för det nu och inrättar strukturer för att t.ex. hjälpa dem ekonomiskt med en återresa, har vi snart ett ohanterligt problem i våra händer.

Listan fortsätter: Ensamstående mammor, vars studier avbrutits eller förlängts på grund av barnet, och alla de unga föräldrar som inte ens hunnit påbörja studierna – för dem kan det vara svårt att klara sig i dagens Finland. Det finns hjälp att få, betonar Jakobsson.

― Jag står ju inte ensam i allt det här, utan jag samverkar med flera olika välmåendeaktörer. Det finns skolcoacher, studiepsykologer, Studenthälsan, psykoterapeuter… Och ekonomisk hjälp kan med låg tröskel sökas hos studentdiakonen. Det finns otroligt många som månar om alla studerande, säger Jakobsson. 

Trots att Jakobssons heltidstjänst främst riktar sig till svenskspråkiga studerande stänger hon aldrig dörren om någon med finska som modersmål ber henne om hjälp. Hon finns där för alla, oavsett om man är troende eller inte -faktum är att det inte är en fråga hon ställer de studerande som kommer till henne.

― Vill den studerande prata om fotboll över en kopp kaffe så gör vi det. Men vi kan också sörja en släkting eller ett husdjur som gått bort, hemlängtan, problem i en parrelation eller stressen kring graduskrivandet. Helt enkelt “friska livskriser”. På så vis har pandemin inte ändrat på allting, utan många samtalsämnen är de samma som förr. 

De flesta tar initialt kontakt med henne per telefon eller mejl, och en del föredrar att endast träffas digitalt på exempelvis Zoom eller Teams, men Jakobsson upplever att det är svårt att bygga upp en tillit om samtalen endast sker i telefonluren.

― Men allas nöd ser ju olika ut, och jag går dit de vill ses, säger hon. 

En del studerande föredrar att träffas på ett kafé eller på en parkbänk, och då brukar hon undvika att ha sin prästkrage på sig eftersom många inte vill bli sedda tillsammans med en präst. Och en del väljer att ses i Jakobssons arbetsrum. Hon upplever ändå att tröskeln för att ta kontakt med en studentpräst är hög, men varför det är så kan hon bara spekulera i.

― Kanske det finns en misstro mot prästens kompetens, i jämförelse med en psykologs. Jag har nog kompetens och är säker på det jag gör. Jag är yrkeskunnig på ett sätt som studerande kanske inte alltid vet om. Men om till exempel någon med allt för långt gången anorexi väljer att prata med mig så skickar jag nog sedan den personen vidare till någon professionell inom just det området. 

Hon är övertygad om att det viktigaste i hennes arbete är att hon vågar vara sig själv och visa att hon är en vanlig människa och mänsklig. Om hon gör det tror hon att fler studerande kommer att våga och vilja ta kontakt med henne.

― Jag har själv studerat på högskolenivå i nio års tid och skrivit två gradun under den tiden, så jag om någon är bekant med studiestressen. Jag vet nog vad det innebär att vara studerande. Dessutom är jag en trött morsa! Avmig får man mycket sympati av man kommer och säger att man är trött.

En präst är alltid en präst

På frågan om hon någonsin känner sig otillräcklig i sitt arbete ler Jakobsson ett nästan sorgligt leende. Känslan av otillräcklighet tror hon finns hos alla, och som hon själv konstaterar så har hon fyra barn som hon också ska hinna med före, under och efter arbetet. 

― I första hand är jag mamma och prioriterar mina barn, det är ett självklart val och så som det ska vara i samhället. Jag älskar mitt arbete, men jag ger det förstås bara den energi jag har, konstaterar hon. 

― Jag finns här för de studerande, och samtalen med dem är heliga för mig, säger Sonja Jakobsson. Bild: Elin Lindberg.

Om en studerande tar kontakt med henne så ser hon till att hitta tiden för just den personen, och hon säger sig hellre gallra bort möten och liknande för att hinna med det som hon ser som kärnan i sitt arbete: de som studerar. Men hon erkänner att orken ibland tryter, även för henne.

― Jag arbetar heltid, och på helgerna arbetar min man och då är jag ensam med barnen. Så jag vilar nästan aldrig, säger hon. 

Alla arbetsdagar varierar, och Jakobsson känner ofta entusiasm över att åka till arbetet. Präster har ingen fastslagen arbetstid, vilket gör att hon i princip är i tjänst hela tiden, men hon kan välja när hon är anträffbar. 

― Du är alltid präst, också på fritiden. Men jag stänger av telefonen och läser inte mejl när jag är hemma och är ledig på helgerna, säger hon och ler lite. 

Samtidigt betyder det här att om hon svarar när telefonen ringer behöver den som ringer inte oroa sig för att han eller hon stör Jakobsson, eftersom hon har valt att vara anträffbar just då. Hon ser tankfull ut och säger:

― Jag tycker att det som jag och många andra inom kyrkan gör är ett viktigt och värdefullt arbete. Kyrkan gör mycket gott, och vissa av dess yrkesgrupper träder rentav ut utanför kyrkans murar. Sjukhuspräster, fängelsepräster, diakoner, kyrkans familjearbetare och studentpräster gör en speciellt viktigt insats i samhället. Det är verkligen av yttersta vikt att vi går till människorna där de befinner sig. Jag är en helt vanlig person som finns där för dem som vill prata om något, det samtalet är heligt för mig och jag gör alltid mitt bästa för att hjälpa. 

Klockan närmar sig tre på eftermiddagen, endast enstaka studerande syns i korridorerna i Svenska handelshögskolan. Solens sken letar sig in genom glasdörrarna. Snart är sommaren här.

Så här kan du ta kontakt med Sonja Jakobsson

  • Telefonnummer: 050-3800662
  • sonja.jakobsson@evl.fi

Elin Lindberg är Studentbladets chefredaktör 2022-2023. När hon inte bossar omkring på redaktionen dricker hon te, går på promenad med sin hund Mårran eller läser ytterligare en bok av Stephen King.

Vad tycker du?