Ledare: Så var oxveckorna här igen

Så var de här igen; de där veckorna i januari som alltid, år efter år, känns evighetslånga. Mörkret tar aldrig slut. Kölden tar aldrig slut. Pengarna och all motivation man eventuellt kände inför julen och under mellandagarna är däremot slut med råge. Allt känns bara hopplöst. Med andra ord är det inte så konstigt att veckorna i januari går under det föga smickrande namnet “oxveckorna”.

I år känns det dessutom som att mörkret är extra mörkt. Många studerande har upplevt fler världskriser än vad de önskat. Först var det coronapandemin som satte käppar i hjulet för många. En del orkade kämpa vidare med sina studier, andra hoppade av sin utbildning eller halkade kraftigt efter. 

Och när pandemin äntligen gav vika, alla fått sina vaccindoser och såg fram emot att få återvända till campuset och studievardagen, så kom nästa smäll: Kriget i Ukraina. Rädslan för att Ryssland skulle invadera Finland var stor hos många, nu, nästan ett år sedan krigsstarten, är det kanske snarare de höga priserna på mat, hyra och el som oroar.

När många oroväckande händelser inträffar snabbt och framtiden känns osäker är det inte så konstigt att vardagen känns hopplös. Varför ska jag skriva den där magisteravhandlingen när jag kanske inte ens får ett jobb när jag är klar med min utbildning? Varför ska jag gå på den där föreläsningen som garanterat inte ger mig något? Varför ska jag äta lunch med mina studiekamrater när jag inte har något roligt att säga? Bäst att stanna hemma, dra täcket över huvudet och sova bort hela dagen. 

Men livet blir inte bättre av att strunta i det eller låtsas som ingenting – tvärtom kan det kännas ännu värre. Det är nu, när mörkret är som värst och oron för framtiden som störst, som vi behöver klamra oss fast i vardagen. Skriv den där magisteravhandlingen. Gå på den där föreläsningen. Ät lunch med dina studiekamrater. Prata om det som känns svårt och jobbigt, även om det svårt.

De gånger jag själv känner mig riktigt nere brukar jag tänka på en av mina favoritscener från Sagan om ringen. Frodo, som bär ringen som en börda kring sin hals säger till Gandalf:

― Jag önskar att detta inte skulle ha behövt hända min tid.

― Det gör jag också, och det gör alla som lever i sådana tider. Men det tillkommer inte dem att avgöra. Allt vi har att avgöra är vad vi skall göra med den tid som är oss given, svarar Gandalf. 

Det blir nog bra.