Om jag i min förra ledare, publicerad 7 oktober, kände mig ynklig, värdelös och svag, så kommer jag nu med goda nyheter: Jag känner inte längre så. I stället jag känner jag mig arg. Riktigt ordentligt jag-vill-skrika-allt-jag-kan-och-slå-sönder-tallrikar-arg. Allt på grund av en liten notis hos Svenska Yle.
I notisen uttalar sig arbetsgivarorganisationen Bildningsarbetsgivarna Sivista. För att göra en lång historia kort anser Sivista att de som redan har en högskoleexamen borde betala för att avlägga ytterligare en examen på samma nivå. Varje år har ungefär tio procent av de som inleder sina högskolestudier en examen sedan tidigare, vilket innebär att de årligen upptar nästan sjutusen studieplatser – platser som enligt Sivista borde fyllas av de som vill ta sin första examen.
En avgiftsbelagd andra examen kunde leda till att färre väljer att avlägga ytterligare en examen, och problemet med att de upptar studieplatser skulle vara löst enligt Sivista.
Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det här uttalandet från Sivista är så korkat, dumt och framför allt hemskt att läsa. Uttalandet skuldbelägger alla som drömmer om att läsa sig till en ny utbildning, som vill byta bransch eller bara förkovra sig i ett nytt ämne för intressets skull. Och det är fel.
Jag har en klasslärarutbildning från Åbo Akademi sedan tidigare, men hör och häpna: Jag arbetar inte längre som lärare. Efter några år i yrket insåg jag att jag valt fel och skulle nu gärna studera på nytt och satsa på det som jag verkligen brinner för. Kanske litteraturvetenskap, eller journalistik, eller nordisk litteratur.
Men om utbildningen skulle kosta skulle jag få överge min dröm. Jag skulle helt enkelt inte ha råd. Studiestöd skulle jag få för ett års studier, men därefter skulle det ta stopp och jag skulle få förlita mig på studielån. Om utbildningen dessutom skulle kosta skulle jag få kasta in handduken. Ekonomiskt går det inte att få ihop en hyra som ska betalas, en hund som kräver mat och samtidigt lyckas fylla min egen kurrande mage om pengar till själva utbildningen ska fås någonstans ifrån.
Att jobba extra för att dryga ut kassan skulle också vara svårt för mig. Studier på heltid och ett jobb på deltid skulle innebära noll tid för min hund Mårran – det är en ekvation som jag inte ens överväger. Och jag vet att jag inte är den enda som skulle befinna mig i denna omöjliga ekvation.
Att vilja studera och lära sig någonting nytt borde uppmuntras av vårt samhälle. Kunskap är makt. Men med sitt uttalande skuldbelägger Sivista och försvåra möjligheterna för de som vill välja en ny väg i livet och få det att låta som att jag, och alla andra i samma situation, är parasiter som måste utrotas så att de som inte ännu har hunnit ångra sig kan få studera i lugn och ro utan några alumner som upptar en studieplats.
Och det är Sivistas inställning som gör mig så arg att jag vill skrika och slå sönder tallrikar.