Recension: Thoracala Medicinarspexet – en röd tråd hade varit på sin plats

Att gå på Thoracala Medicinarspexets 65-års jubileum är som att stiga in i ett universum utan gränser, normer eller tankar på morgonvärlden. Att Robin Hood, Al Capone och Romeo samsas om scenutrymmet kan till en början verka knäppt, men ju längre föreställningen lider, desto mindre tänker man på det ologiska i spexet.

Att publiken har suktat och längtat efter Thoracala Medicinarspexet är solklart. Sorlet bland de församlade är nästan på en omänsklig nivå och bubblet börjar korkas redan innan föreställningen har börjat.

Flera av damerna är klädda i långklänningar och har håret i uppsatt i smakfulla frisyrer, och männen spankulerar omkring i frackar som tyngs ned av olika förtjänsttecken. När publiken börjar klappa (och stampa) det traditionella “när börjar spexet, när börjar spexet” är det bara för de församlade att luta sig tillbaka i stolen och låta sig svepas med.

Kärt barn har många namn

Thoracala Medicinarspexet, som egentligen skulle fira sina 65 år 2020 (men alla vet ju varför de planerna gick i stöpet), har i vanlig ordning tre olika namn: Intention för pension, eller en homage med fromage, eller den som gapar efter mycket får 10 spex i ett.

Kort sagt består föreställningen av en kavalkad av de bästa bitarna av de senaste tio åren av spex. Tio totalt olika spex har kokats ner till ett, och resultatet blir därefter.

Föreställningen tar avstamp i spexet från 2014, som utspelar sig på en ubåt under andra världskriget. Publiken får sedan följa hur kaptenlöjtnanten Schlitt hoppar in i sin tidsmaskin och mellanlandar i Chicago, Florens, helvetet, Sydafrika och flera andra platser, där han stöter på figurer och karaktärer från Thorax tidigare spex.

På något sätt lyckas Schlitt alltid klara sig med livet i behåll (till skillnad från de flesta andra karaktärerna) och kan fortsätta sin resa i sin tidsmaskin (som får sig en rejäl smäll under en scen och efter det, bokstavligt talat, hänger på halv stång).

Vacker duett ett guldkorn

Att skådespelarna har roligt på scenen syns och hörs. Trots en del tekniska bekymmer med mikrofoner som sprakar till och ibland inte förmår ta upp ljudet, fortsätter skådespelarna att säga sina repliker och sjunga av hjärtats lust.

Och det är just under sångerna som spexet visar sina bästa sidor: under Sötmaduett (med Enrique Iglesias kännspaka Hero-melodi) sitter publiken knäpptyst och följer med kärleken som uppstått mellan två karaktärer. Utan tvekan en av spexets finaste stunder. Orkestern som spelar under de flesta sånger ska ha en stor eloge; de spelar väl och samspelt.

Men trots att skådespelarna ger sitt allt är det något som skaver. Trots att de tio spexen kort finns beskrivna i programbladet framstår många scener som lite kaotiska och ryckta från sin kontext (vilket de ju det facto är) och ibland är det svårt att hänga med i händelserna. Den röda tråden, Schlitt, är inte alltid tillräcklig för att knyta ihop de lösryckta scenerna. Visserligen blir det bättre ju längre föreställningen lider, men åtminstone i början ter sig spexet som ett enda kaos.

Något mer hade krävts för att få helheten att fungera så att även de som inte brukar gå på Thorax spex ges möjligheten att förstå vad som pågår på scenen.

Som helhet är Thoracala Medicinarspexet ändå sevärd. Kulisserna är vackra (men kanske något ostabila), kostymerna ser bra ut och dansarna lyfter de scener de är med i och det bästa av allt: Publiken skrattar med och champagnekorkarna haglar över scenen. Grattis Thorax, ni gjorde det igen, ni skapade ett oförglömligt spex!