Hoppa till innehåll

Krönika: Du och jag, baby

Min graviditetshjärna är glömsk. Jag försöker tänka klart medan mina fingrar svävar över datorns tangentbord. Krönika har jag lyckats döpa dokumentet till. So far, so good. Formuleringarna tar form för att sedan försvinna igen. Jag kan inte hålla fast dem och därför är dokumentet länge vitt. Du sparkar mig i magen samtidigt som jag stänger ögonen.

Min bebis och jag har nu gått in i tredje trimester. Jag skrattar lite för mig själv åt formuleringen men den får stå kvar i dokumentet. Det är ett steg framåt att jag förmått skriva ner den. Men visst låter det som om vi är ute på en promenad och precis har gått in i en ljuvlig park? Det är lite missvisande. En graviditet är absolut inte alltid a walk in the park.

Det sköna med glömskan är att de första månader som var täckta av spya, nu är täckt av en tät dimma som inte lättar. Det var nog inte så farligt, tänker jag, eftersom jag inte riktigt minns. Det finns dock en milstolpe som inte har försvunnit i dimman och det är det positiva graviditetstestet, då det så tydligt placerade mig vid ett vägskäl.

Jag lyfter blicken från texten och låter den landa på barnvagnen som kom häromveckan. Den har gjort det mycket verkligare för oss, dina föräldrar, att du är på väg. Andra ser nog bara en barnvagn som tar mycket plats i ett litet vardagsrum. Det gör inte jag. Ibland ställer jag mig vid den och tittar ner i liggdelen. Där kommer du befinna dig om ganska kort tid.

Minsann om inte texten börjar gestalta sig nu! Jag har lyckats skapa sammanhängande meningar, ser jag. Texten växer fram i sitt eget tempo. Det sker i en långsammare takt än vad jag är van vid men det gör mig oerhört glad ändå, eftersom jag under en period trodde att jag inte längre kunde skriva. En fruktansvärd tanke.

Graviditeten har tydligt visat mig att jag är under utveckling som människa. Jag går från ett stadie till ett annat. Det har jag nog inte varit lika uppmärksam på innan även om det såklart har varit fallet. Utvecklingar brukar vara så flytande. De bara händer. Från barn till tonåring. Tonåring till vuxen. Vuxen till blivande mamma.

Den fysiska processen är lättast att uppfatta när det gäller graviditeten. Magen ökar i volym för varje vecka nu. Den psykiska delen är svårare att greppa. Vem är jag på väg att bli? Känslor av stormstyrka susar förbi mig. Då och då är det svårt att andas. När det blåser upp till storm i huvudet, är det behövligt att kunna gömma sig i de bubblor som till exempel föreläsningarna utgör. Allt sätts på paus. Jag är närvarande i situationen. Jag är jag. 

Nackdelen med bubblor är att de har en tendens att spricka. Föreläsningar tar slut. Dörren ut till verkligheten öppnas. Jag möts av ett hav av röster medan du som en fisk i vatten börjar röra på dig. Du reagerar på ljuden. Folk rör sig vansinnigt fort i korridorerna eller så är det jag som har sänkt tempot och sticker ut i mängden.

Jag far hem och stänger dörren bakom mig. Deadlines på olika uppgifter snurrar runt i mitt huvud. Inlämningar, grupparbete, presentationer. Jag behöver vila. Min kropp är tung men min hjärna är ännu tyngre. Med filten runt mig och benen uppe kommer jag snart somna. Energin är förbrukad för nu.

De sammanhängande meningarna som jag nyss kunde producera, splittras till osammanhängande ord. Koncentrationen dalar som höstsolen. Den avtar tidigare och tidigare. Jag behöver lägga in en paus.

I väntans tider. Bild: Ingegerd Sjøstrøm.

Vad tycker du?