Jag minns bara den svarta himlen som en dunkel slöja i det hela, för jag hade lagt mig på marken och stirrat upp och sjungit; sedan minns jag förstås den yrande snön och påsen i handen. Jag brukade gräva omkring i fimpburkarna på tågstationerna, samla alla fimpar i en liten plastpåse…
Jag stannade på varje hållplats på vägen hem, och jag minns snöstormarna och tågets flimrande halogenlampor; jag minns hur jag knappt kunde se ut i mörkret genom fönstret, jag minns den hemska lukten och att ingen satt intill mig… Jag minns att jag ville försvinna i min massiva, mossgröna vinterjacka…
Hemma rökte jag tobaken ur en bong i köket. Det hela var som en dröm – big tobacco syntes genom fönstret och det var mörkt, jag upplevde samma andakt som en kristen gjorde i en kyrka, och jag försjönk i röken och vajades till sömns av big tobaccos neon-vaggvisa… Jag ser tillbaka på det med en knut i halsen – det var ett barn på ett kallt golv; fimpar var billigare än mat.
Jag dyrkade sorg. Jag kom att älska tobaken, som en patient, som förälskat sig i sin sjukdom, och jag kom att tejpa fast en gloria av papp och förklara mig själv ett helgon; det var lättare att vara martyr än det var att vara människa.
Jag minns inte hur jag botade min sjuka, kanske var det tack vare en allmän mognad, eller så kärlek, men jag är lycklig att det är så! Jag kom till sist att begå ikonoklasm och bränna min papp-gloria, jag kom att skura köksgolven och kasta bort bongen. Tobaken var för mig nyckeln till poesi och jazz, till skrivmaskiner och alkohol, till geni och väsen, och det var på grund av den som jag kunde fortsättamitt hopplösa martyrium, på grund av den som jag aldrig tog det sista steget över tröskeln.
