Det var inte förrän jag vågade pallra mig iväg till en nykter klubb som jag insåg hur kul det är att dansa. Och kanske framför allt: att det går att dansa utan alkohol.
Mitt senaste besök på hipsterklubben Kuudes linja i Berghäll var allt annat än nykter. Den var såpass blöt att jag minns utrymmet ymnigt och omgivningen likaså.
Den här gången hade jag inte druckit en droppe och jag var uppriktigt förvånad över hur klubben såg ut i ett nyktert tillstånd. Det var inte alls så svårt att navigera därinne som jag mindes det. Vi befann oss på den nyktra klubben Sober furious, som drivs av mediacommunityt Darravapaa.
Trots att det vara var en onsdagkväll kryllade stället bokstavligt talat av människor. Unga som gamla, även om det ändå verkade vara fler unga kvinnor i rörelse.
Det var en vanlig klubb, men med skillnaden att folk drack alkoholfria Negroni mocktails och att färre rökte på uteterassen. Desto fler drack hinkvis med vatten.
Medan jag och min vän satt och drack skumpa på klubbens övervåning kom jag på mig med att njuta av att höra vad han sa. Att ingen plakat man kom fram och gjorde ett tafatt försök till att försöka få med mig hem eller kommentera mitt utseende.
Nej, det här var en trygg sfär för människor som ville få ägna sig ostört till att dansa och att dela känslan av att inte behöva vara berusad för att ha kul. Stämningen låg i luften. Glädjen. Energin. Euforin. Att få hänge sig fullkomligt till musiken, kroppens rörelser och svetten som porlade långsamt nedför ryggslutet. Framför allt handlade det om att glömma bort det egna egot – att ingen kunde bry sig mindre om hur du dansar.
Plötsligt fann jag mig själv på dub-step dansgolvet. Musiken pumpade ur högtalarna och tempot var högt. Människorna i rummet dansade frenetiskt, som om de var i en egen trance. Rummet var rökigt. På avstånd hade rummet bara sett ut som ett taffligt rökrum. Men det var bara effekterna av rökmaskinen och svettiga kroppar. Jag kände mig malplacerad – passade jag verkligen in här? Men jag tog mod till mig och gjorde som alla andra, dansade lite trevande och så småningom mer frenetiskt.
Nervositeten släppte så fort jag insåg att ingen brydde sig om min existens.
Människor var här för deras egen njutnings skull – inte för att få bekräftelse i form av att hitta ett kvart i fyra ragg att dra med hem. För att få uttrycka sig med kroppen och ”fucka ur”, om en så vill.
Förvånansvärt många såg ut som om de kommit dit själva utan sällskap. Modigt, tänkte jag.
Det tog inte en lång stund efter att ha stått ute på uteterassen innan vi befann oss i en diskussion med personer vi aldrig tidigare träffat. Kanske var det lättare att interagera eftersom vi hade klara blickar och såg varandra och att vi hade något gemensamt: vi var på en nykter klubb för att träffa andra nyktra.
Men vi träffade också på berusade Hans från Tallinn, som inte visste att det var en nykter klubb och hamnat där av misstag.
Sandra Broborn
Sandra Broborn är Studentbladets redaktör hösten 2021-våren 2022. Hon är journalist och innehållsproducent med en bakgrund inom kulturantropologi. Hon har en fäbless för att låta undangömda fenomen lysa i nytt ljus.