Hoppa till innehåll

Krönika: Ett helsingforsiskt hej, själv

Besvikelse, ofrivillig nykterhet och en ren studenthalare. Finlandssvenska Studentbladets Sofia Ahläng svarar på svenska Lundagårds Arvid Granges brev, och skriver om hur det kan bli om man inte riktigt får någon gulistid. 

Kära Lund och Lundagård! 

Den novischperiod du beskriver låter ju precis som en sådan jag förväntade mig att min gulistid skulle bli. Ansvarslös, oförglömlig, bitterljuv. En känsla av odödlighet, på bekostnad av både plånbok och hälsa. Jag skulle hitta en ny gemenskap och jag skulle vakna upp hemma hos människor som jag inte minns namnet på. Gärna varje helg, minst. 

För mig blev det inte riktigt så. Jag började studera hösten 2019, hösten innan pandemin. Jag hade flyttat långt hemifrån och kände ingen. Dessutom hade jag börjat studera ett ämne med få studerande, och det ordnades helt enkelt inte mycket gulisaktiviteter för oss. Vart jag än gick såg jag stora grupper av gulisar med sina nya halare (finlandssvenska för overall) som igen skulle hitta på något dumt. Själv hade jag fortfarande inte ens använt min halare. 

Efter ett tag började jag ändå lära känna lite folk, och också jag fick börja samla märken till halaren. Men det blev snabbt tydligt för mig hur viktiga de där första gulisveckorna faktiskt är. Det är då man lär känna sina studiekompisar och grupperna bildas. Om man inte fick de där veckorna, eller åtminstone hade vänner som också flyttade till samma studieort, då är det svårt att senare bjudas in. Men jag gjorde det bästa av situationen, och lärde sakta men säkert känna människor. Tills pandemin kom, alltså. 

Nu så här tre år in i min studietid känner jag fortfarande bitterhet när jag ser andra studeranden gå runt i sina halare. Där går de i sina stora grupper, med sina smutsiga halare täckta av märken och ser ut att ha sådan otroligt bra sammanhållning. Jag tänker att om jag hade valt ett annat ämne, eller hade jag sett till att flytta någonstans där jag redan kände någon, då hade det kunnat vara jag.

Samtidigt så trivs jag ju. Jag tycker om mitt ämne, jag tycker om friheten som studielivet ger och jag tycker om att träffa människor som inte kände mig för tre år sedan. Så varför känns det ändå som att min studietid hittills har varit ett enda stort misslyckande?

Ska jag vara ärlig så skäms jag över att jag antagligen inte har festat så här lite sedan jag var femton år. Det är ju inte så ett studieliv ska se ut. Är det då på grund av nollnings-/guliskulturen som jag inte kan njuta av det studieliv jag faktiskt har utan att känna sorg över det jag aldrig fick? Lägg det i kontexten av hur den finländska dryckeskulturen tutat i oss sedan barnsben att det bara är roligt om det är spetsat med alkohol.

Men en och annan sitz har jag ju ändå varit på, och visst har jag också vaknat hemma hos folk jag inte vet namnet på. Men det blir liksom aldrig mer än så. Och det spelar liksom ingen roll hur okej jag själv är med det, eftersom alla andra har det. Då blir det ju ändå mitt studieliv som det fattas något från, och som det är något fel på.

Som jag ser det är de första gulisveckorna något som verkligen kan avgöra resten av din studietid. Är du med – fint! Är du inte det – synd. Ser det likadant ut hos er?

Brevet är det andra i samarbetet mellan Lundagård och Studentbladet våren 2022. Du kan också läsa breven på Lundagårds webbsida, eller i kedjan nedan. Kedjan uppdateras.

Sofia studerar vid Helsingfors universitet. Våren 2022 brevväxlar hon med Lundagårds Arvid Grange om studieliv och studentikosa.

Vad tycker du?