Det är svårt att prata om alternativa livsstilar på ett sätt som inte känns missionerande, hotande eller både och. Detta utan att nödvändigtvis ge sig ut för att diskutera ämnet från första början.
Föreställ dig att du sitter och äter din lunchlåda på sommarjobbet, och får den eviga kallpratsfrågan om vad som finns däri. ”Sojabitar med dillpotatis och vitlöksmargarin”, kanske du svarar, som ung och hipp vegan, och inväntar klassikern ”oj, jag skulle aldrig klara av att vara vege”.
Där satt den. Rentav personen med quornlasagne på tallriken säger att hen försökte vara vegan ett tag, men sist och slutligen ”aldrig skulle kunna leva utan ost”.
Så kommer fredagen, och med det den ständiga kallpratsfrågan om vad som sker i helgen. Juha ska fixa med stugan. Päivi ska bara ta det lugnt med familjen. Sanna ska på en weekendresa med fästmannen, uu-uuu-uuu, romantiskt värre. Så riktas blickarna mot dig.
”Jag ska på blinddejt”, säger du. Va? Hade du inte partner sedan flera år, eller vad sa du? Jo. Aj, du ska blinddejta en ny vän? Nä.
Nu blir det konstig stämning. Du kunde lika bra ha sagt att du kommer från Promisku Nisti kyrka av sista dagars samhällsförfall och undrar om de har en stund att prata om vad orgier kan betyda för just dem. Avslöjandet om Sannas romantiska weekend hade samma intimitetsvalör som din blinddejt, snarare mer, men det spelar ingen roll.
Ett alternativ är förstås att försöka hålla hela grejen low key och aldrig nämna fler än en partner, men det är klart att ryktena går ändå, speciellt om du bor på en mindre ort. ”Såg att du satt på $RESTAURANG med $FLIRT igår, ni verkade ha väldigt trevligt, vad tycker $PARTNER om det?”. Nej, det minst sämsta alternativet är att köra med öppna kort.
Ibland kommer det ett frågebatteri av uppriktig nyfikenhet.
Liksom ost så ofta står i vägen för veganismideal är det svartsjuka som sist och slutligen sätter käppar i hjulet för månget flersamhetsexperiment. Parterna i ett monogamt förhållande är ju dock inte immuna mot svartsjuka på något sätt.
Den klassiska lugnande tanken är ”hen väljer att vara med bara mig just nu, och det är det som räknas”. Det går inte att mata den naggande känslan med dylikt om personen per definition väljer att vara med fler än bara dig. Vad ska man då ta till? Man får gå på djupet.
En gång hörde jag en grupp studerande diskutera ”att knasa med andra”, promillehalten var hög. En kille raljerade att ”det är som kommunism, fin tanke, funkar aldrig i praktiken”. Jag förmodar att han har egen erfarenhet.
Har man levt i en monogam relation i ett par år brukar tanken om öppet förhållande kläckas när det redan finns sprickor i relationen, ett tafatt försök att få det att funka, göra slut ”light”. Dåliga odds, orättvis jämförelse.
Hur kan man tillåta att kärestan har andra, och fortfarande ha självrespekten i behåll? Hur kan man säga att man älskar någon, och ändå medge att hen inte ”räcker till”?
Egentligen har jag inget bättre svar än ”genom att inte vara sån”. Genom att inte se det på det sättet. Alls.
Du har möjligen hört om prairie voles, en sorts hamsterliknande och allmänt jättesöta åkersorkar. De bildar par som håller fast vid varandra livet ut, liksom människan oftast eftersträvar, till skillnad från sisådär 97 % av alla däggdjur på planeten.
Märk dock att monogami inte är det samma som trohet. Sorkarna må vara socialt monogama, men inte sexuellt. De knullar minsann snett om tillfälle ges, men förblir ändå ett par. Prairie voles: hashtag goals.
De har också nära släktingar, så kallade meadow voles, som tacksamt nog inte beter sig på samma sätt. Därmed har man kunnat studera och ringa in skillnaderna ingående.
Föga förvånande är det några genuppsättningar som skiljer arterna åt, med följd att de har olika nivåer av hormoner som oxytocin och vasopressin. Genom att manipulera gener har man fått präriesorkarna att bete sig som sina nonchalanta kusiner. Så lätt var det.
Vad har detta med dig att göra? Ingenting. Vi är inte åkersorkar. Det har käftats länge om huruvida människans historiska ”grundtillstånd” är mono eller poly, och i den frågan vägrar jag ta ställning. Det verkar ju inte bättre än att folk är olika. Vem hade trott det?
Det är herrens år 2021 och ledsamt nog fortfarande känsligt att stå för flersamhet och alternativa relationsformer. En släkting erbjöd en summa pengar för att skriva denna text under pseudonym. Just därför behövs den under eget namn.
Att ha ett massivt kar med kärlek att ösa ur ska banne mig inte vara något att skämmas för. Så det så.
Artikeln uppdaterades 25.3.2022 kl. 10.20. FAQ-rutorna lades till.
Krönikan publicerades ursprungligen i Skamlös kärlek, Studentbladets temanummer 2021.
