Hoppa till innehåll

Kolumn: Pandemikandidater och krigsmagistrar

När gulisarna hösten 2019 började studera var det knappast många som kunde gissa att början av deras studietid skulle definieras av en pandemi. Och ännu färre som kunde gissa att ett krig skulle bryta ut i Europa då pandemin efter många om och men började tyna bort.

Säga vad man vill om min generation, men åtminstone har vi varit med om en lagom mängd världsomvälvande händelser den vackra dag då vi blir färdiga. Det skulle vara kul om vi också skulle minnas lite studieliv.

Från Helsingfors till Kiev är det 1137 kilometer. Det är bara fyra kilometer mera än avståndet mellan Hangö och Utsjoki. Med tanke på det är det fullständigt förståeligt att kriget där väcker en mängd olika känslor, och många studentkårer har tur nog varit snabba med att tipsa om olika stödtjänster som man kan använda sig av ifall man behöver det.

Trots att kriget inte direkt berör oss, så kommer det att ha en väldigt verklig inverkan på den finlandssvenska studerandens vardag, fest och allmänna sinnesstämning. Den som inte tror på mig kan prova på att ta in Liten Jumbo på nästa sits de går på och se vad responsen är.

Som tur har de flesta moralpoliserna gått i ide för den här gången, men det var inte många dagar sen som det i vissa kretsar var lite tabu att ens lägga ut en bild på en utekväll på Instagram.

Men är det faktiskt så vi vill ha det?

Ifall vi i Finland vill hjälpa civila i Ukraina, så gör vi det genom att donera pengar till välgörenhet eller genom att jobba för ukrainska flyktingar som har kommit till Finland. Att bli rolighetspoliser som tappert bevakar att ingen så mycket som ens försöker kläcka en lustig kommentar om kriget hjälper ingen.

Det är ju trots allt den ryska invasionen som är det största problemet i Ukraina just nu, inte att människor på andra håll i världen täcks leva sina liv som förr.

Nu försöker jag inte få det att verka som att det är vi, finlandssvenska studerande, som är de verkliga offren här. Det är inte oss det är synd om. Men samtidigt måste man erkänna att vi lever i fullständigt galna tider, som ännu för fem år sedan verkade snarast dystopiska. 

Och trots att allt i världen tycks ha vänts upp och ner under bara knappt två år, borde vi ändå ha samma möjligheter som de som studerat innan oss att njuta av vår studietid. Det blir inte fred i Europa bara för att vi blir hemma och delar infografiska inlägg på sociala medier istället för att träffa vänner och ha det roligt.

För oss som började studera 2019 eller senare har studielivet redan överskuggats av en kris. Nu då vi äntligen börjar kräla ur den, är det varken skäligt, rättvist eller produktivt att låta en till kris förstöra den studietid vi har kvar. 

Sjung om studentens lyckliga dag, eller?

Vad tycker du?