Restriktionerna luckras stegvis upp. Våren är på kommande. WHO:s experter har lovat att 2022 är året då vi får bukt på covid-19 och hela det jävla släktträdet (varianterna är som Egyptens gräshoppor!) – om vi jobbar tillsammans. Människan är ett socialt djur, vi är duktiga på att jobba tillsammans (så jävla duktiga). Allting tyder på att allt kommer bli bra.
I’ll believe it when I see it.
Hopplöst.
Så har det känts de senaste två åren. Kaamos och slask hjälper förstås inte heller.
Att ungas och studerandes välmående sjunkit under pandemin är ingen nyhet. Att deras (vårt) välmående varit skakigt innan pandemin är väl ingen nyhet, det heller. Att deltagandet i välfärdsområdevalet, som kanske kan påverka hur lätt och tillgängligt det är att få olika former av vård och stöd i framtiden, var skamset lågt och är väl knappast en överraskning.
Alla är trötta på pandemin, men en del grupper mer än andra. Liksom kulturfältet, liksom restaurangbranschen, är studerande trötta på löften och vackra ord. Så jag tänker ge er några fula:
Nu satan räcker det.
Eller som Muminpappan säger:
Åh, vad jag blir fittig!
Muminpappan, Mumin visar allt (2005?)
Senast nu, är det dags att ge upp illusionen om att en mår bra av att vara så jävla duktig.
Jag orkar inte längre vara så förbannat positiv. Tålmodig. Överseende. Hoppfull. Och fast jag inte har någon auktoritet i världen tänker jag ändå krafsa åt mig all pondus jag kan, och ge dig tillåtelse att vara just så deppig, bitter, arg, ledsen, fittig som du vill vara:
Du behöver inte prestera. Du behöver inte låtsas. Du får känna vad du vill. Du får bara vara.
Ni vars studietid – den bästa tiden, säger vissa, och jag både håller med och gör det inte – som gått förbi i ett jämntjockt, grötigt töcken, er kan jag inte trösta. Jag beklagar. Från djupet av mitt hjärta.
En ska få göra bort sig, pröva sig fram, skratta tills en gråter och gråta tills en skrattar och en ska få göra det med folk runt omkring sig, inte via skärmar. Det har ni gått miste om, och det får ni sörja. Med eller utan min tillåtelse.
(Som lite äldre ung vuxen kan jag ändå lova att livet har en tendens att överraska en positivt. Så fastän det alltid kan bli värre, kan det också alltid bli bättre. Gör vad du vill med den insikten.)
Men ungas välmående var skakigt redan innan den här tvååriga farsen.
Vi kommer att ha en generation utbrända unga om vi inte börjar ta hand om varandra. Och med det sagt vill jag förtydliga att alla inte behöver ta hand om alla, hela tiden. En får också bunkra sig och avskärma sig från omvärlden för en tid.
(Obs! En tid. Inte en permanent lösning.)
Jag saknar att få känna mig ung och bekymmerslös. Jag tror att vi alla känner att vi åldrats för snabbt för vårt – och därmed samhällets – eget bästa. Så därför tror jag att det mest konstruktiva vi kan göra är att ta tillbaka lite ungdomlig ansvarslöshet.
Som att vakna varje vardag vid lunchtid, eller prokrastinera tills man får liggsår, eller ha sex istället för att plugga för tentamen.
Om någon känner som jag kan vi gärna gå på öl och ranta lite mer. Vad gör en inte för att stödja krögarna i det här läget? Och ärligt talat, vad annat kan vi göra, än stödja varandra på de ynkliga små sätt vi klarar av?
Ida Rislakki
Ida Rislakki är Studentbladets chefredaktör hösten 2021-våren 2022, journalist, illustratör, innehållsproducent och grovt koffeinberoende retroentusiast.