Innehållsvarning! Texten innehåller referenser till dieter, den egna vikten och en negativ kroppsbild.
Jag har börjat otaliga år med löften om dieter, motionsrutiner, avsikter att vakna fem på morgonen och vara jäkla produktiv och löften om att ge 110 procent – för i januari, just i år, kommer allt att ändra.
Inget har någonsin förändrats i januari.
Om du ger 110 procent finns ju inget kvar. Du brinner upp. (Och helt som om jag plötsligt skulle bli en välbalanserad och problemfri person bara för att några centimeter försvinner från mitt midjemått – det om något är önsketänkande, mina vänner, och dietkultur som allra bäst/värst.)
Det handlar dels om missuppfattningar om hur produktivitet och arbetsmoral ska se ut. Hustle culture lär oss att det är normalt, kanske till och med önskvärt, att brinna ut, för det betyder att du gett allt och alltså betalat hyra för att få existera.
Ett annat begrepp ligger också bakom mina tidigare självdestruktiva uppfattningar. Jag har inte upplevt att jag är en del av problemet, eftersom jag identifierar mig som tjej och allt jag gör därför automatiskt är feministiskt och konstruktivt (news flash: ack så fel en kan ha). Jag var stolt girlboss: en boss med heteronormativt feminina drag. Det är ändå en ompaketerad version av kapitalism och sexism – sexism iklädd en power suit, om en så vill.
Dietkultur, hustle (eller grind) culture och girlbossing (som det kallas i ameriansk some) är snyggt formaterade, men är lika fan olika sätt att produktifiera värden och fenomen som inte bör kopplas till individualism över huvud taget, utan till omateriella och kroppslösa filosofier.
År 2022 lär ska vara året då vi äntligen får Covid-19 under kontroll (vi får se). I år firas också ofantliga årsfester och bemärkelsedagar (bland annat 2.2.2022 kl. 22.22, som infaller – håll i foliehatten – på en tisdag alltså den andra dagen). Året kommer fyllas av glädjestunder som absolut är värda att fira, men dem ser jag inte fram emot i år.
Det jag ser fram emot är att arbeta för är medvetenhet om ork och värde, strävandet och det konstanta sökandet efter en mer hållbar, eftertänksam vardagsrutin. Inte snabba cash, produktifiering av de egna krafterna och resultat, resultat, resultat.
Inget girlbossande, inga dieter, inga restriktioner. Inga samhälleliga jeans som klämmer åt kring livets midja.
För Studentbladet betyder det mer översikt – som förhoppningsvis övergår till insikt – den här våren. Lite mer mjukhet i en värld som känns hård och polariserad.
Och vad gäller mentaliteten nytt år, nytt jag – aldrig. Har en kämpat så här långt för att få existera som just den här versionen av jaget ska en banne mig inte ge upp det bara för att kalendern påstår så.
Ida Rislakki
Ida Rislakki är Studentbladets chefredaktör hösten 2021-våren 2022, journalist, illustratör, innehållsproducent och grovt koffeinberoende retroentusiast.