Studentbladet tipsar om musik för dystra höstkvällar.

Då sitsar, glöggrundor och allt annat kul är inställt, gäller det att bli expert på att tycka synd om sig själv. Med rätt musik blir det lite lättare.

Nu ska vi inte försköna situationen. Gulisveckorna har kommit och gått, kvällarna blir mörkare, vädret blir dystrare och diverse högskolor meddelar med jämna mellanrum om x antal coronasmittor. Sitsar och fester inomhus kommer inte på fråga före jul.

Olika mentala tränare och sliskiga influencers är ofta taggade på att poängtera vikten av att tänka positivt, men ärligt talat kan vi skita i sådant tänkande just nu. Här är tre album för gånger då det helt enkelt känns bättre att välkomna misären.

 

Chelsea Wolfe – Birth of Violence

Trots den aningen motbjudande titeln är Chelsea Wolfes sjätte och senaste studioalbum allting annat än våldsamt. För dem som inte hört om Chelsea Wolfe kan man beskriva The Birth of Violence som First Aid Kits gotiska kusin.

Albumet består främst av mörk och till en viss del hypnotisk folkmusik, som aldrig blir för tråkig eller monoton. Chelsea Wolfes ljusa och vackra röst är en intressant motpol till den mörka och dystra ljudvärlden som dominerar albumet. och som gör det till perfekt höstlyssning en novemberkväll då solen går ner klockan sju på kvällen.

 

Miles Davis – Kind of Blue

För de mer jazzintresserade eller för dem som bara vill väcka boomern inom sig är Miles Davis klassiker från 1959 en utmärkt inkörsport till jazz. Att hitta ett aningen melankoliskt jazzalbum för regniga höstkvällar är som att hitta ett höstrå i en höstack, och alternativen är så gott som oändliga.

Miles Davis tidlösa Kind of Blue är ändå snäppet över allt annat, och har av en orsak kallats för ett av genrens bästa album genom tiderna av diverse jazznördar. Om inte annat borde faktumet att skivan är över sextio år gammal och fortfarande låter löjligt cool övertyga en om att den är värd en chans.

 

American Football – American Football

Trots sin kultstatus inom emo- och indiekretsar har American Footballs debutalbum aldrig riktigt fått den uppmärksamhet som skivan förtjänar.

Förutom att albumets drömlika riffar och introspektiva texter indirekt har inspirerat en hel generation av emorappare, har albumet knappt åldrats sedan det kom ut för över 21 år sedan.

Albumet har en viss värme som få andra album har, och känns i sina bästa stunder som en varm kram av en vän man inte har träffat på länge. Dessutom passar albumets allmänna sentimentalitet perfekt för dagar då man vill drömma sig tillbaka till varma sommardagar då vädret var vackert, vattnet var varmt och ingen jävel ännu hade kommit hem från Skopje.

 

 

 

 

Om skribenten
Publicerad
oktober 30, 2020

Lämna ett svar