Tillsammans med åtta kulturpersonligheter samtalar Svenska Yles kulturredaktör, Kia Svaetichin om allt från Lidls sneakers med grafikern Kasper Strömman till tonårsserier med författaren och bloggaren Ellen Strömberg. Utöver dem består Sällskapet av filmproducenten Andrea Reuter, skådespelaren Elmer Bäck, aktivisten och kolumnisten Petra Laiti, journalisten Peter Al Fakir, grafikern och DJ:n Maria Ahonen samt skådepelaren Tuuli Heinonen.
I och med coronakrisen har planerna för podden inte gått riktigt som planerat. Tanken var från början att Sällskapet skulle bestå av tre personer i varje avsnitt i stället för två. Men på grund av Coronapandemin och distansarbetet består avsnitten för tillfället av bara två personer: programledaren Kia Svaetichin och en poddare.
– Jag är lite stressad över hur det blir när situationen lugnat sig och vi kan sitta tre personer på Yle och spela in ett avsnitt. Dynamiken blir så annorlunda när tre personer samtalar, men jag ser fram emot det, berättar Svaetichin.
Överraskningar och (o)planerade samtal
Till skillnad från många andra poddar har Svaetichin och producenten Johanna Dikert bestämt sig för att göra Sällskapet både mer och mindre oplanerat. I stället för att tillsammans sätta sig in ett visst ämne väljer poddaren sitt ämne och Svaetichin ett annat ämne.
– Jag ville skapa en podd där man verkligen har tid att samtala och där man inte heller vet vart samtalet leder. Jag vill inte veta hemskt mycket om vad poddaren kommer att tala om eftersom jag vill bli överraskad. Då blir också reaktionerna under samtalet mer naturliga och spontana, menar Svaetichin och fortsätter:
– Målet är att lyssnaren ska få lära sig mera om olika samhällsfenomen eller i alla fall få en annan infallsvinkel och ett annat synsätt på saker och ting. Därför är det otroligt viktigt att allt man säger verkligen stämmer, så man inte kommer med felaktig fakta. I och med det måste jag verkligen läsa in mig på mitt innan avsnittet ska spelas in.
Trots att Svaetichin inte själv sätter sig in poddarens ämne väljer hon ämnen som specifikt tangerar poddarna och deras arbete på olika sätt.
– Jag vill samtala om saker som just de här personerna har något speciellt att tillföra till diskussionen som andra inte tänkt på.

Utmaningar med Sällskapet
I och med att Sällskapet inte har något specifikt tema eller ämne och det faktum att alla avsnitt ser olika ut leder också till vissa utmaningar. Till råga på allt känner inte Svaetichin personerna från tidigare, vilket gör saker och ting ännu svårare.
– Det är nervöst när man poddar med människor man inte riktigt känner, man vet inte hur poddavsnittet ska gå. Tanken är att samtalet ska kunna gå från en sak till något helt annat, något oförväntat. Då uppstår det en helt annan form av diskussion som ingen kunnat förutse. Men det kräver att man fungerar bra ihop och att man verkligen lyssnar på den andra, jag är alltid helt slut efter inspelningarna.
Svaetichin konstaterar ändå skrattandes att en av de största utmaningarna för henne gällande podden är att vara en bra lyssnare.
– Som journalist är det hemskt att erkänna det. Jag talar så mycket och vill alltid höras. Det värsta för mig sku vara att åka på yoga retreat där man inte får prata, jag har hört att det finns sådana. Jag sku bli helt galen där.
Att bredda vyerna och stå emot könsnormativa lärare
Redan från början var tanken den att podden skulle vara mer inkluderande och på sätt och vis gå lite utanför den väldigt typiska finlandssvenska bubblan. Genom att ha med personer som bland annat Petra Laiti som är same och aktivt engagerar sig i samernas rättigheter önskar Svaetichin att podden breddar vyerna.
– I och med att Svenskfinland är så litet lyfter man ofta fram samma personer eftersom man vet att de levererar och har varit med förr. Det leder till att man fråntar andra chansen att synas och höras lika mycket.
”Vilket verk har påverkat dig mest?” är en återkommande fråga i podden så jag tvingade Svaetichin att själv svara på den:
– I gymnasiet läste jag Henrik Tikkanens Brändövägen 8 och min manliga moddalärare tyckte inte den passade mig eftersom det var en ”pojkbok”. Då blev jag så arg och tänkte att ”fan också, jag tänker inte lyssna på någon som ska välja bok enligt kön åt mig”. Efter det bestämde jag mig för att studera litteraturvetenskap för att bli moddalärare, vilket jag ju inte blev trots allt. Film har också påverkat mig jättemycket, speciellt Idioterna av Lars von Trier.