Med risk för att låta som jag vore född 1950 måste jag erkänna att det slog mig först för några dagar sedan att #10yearchallenge är den ”nya” grejen på Instagram. Hela mitt flöde och hälften av händelserna hade under några dagar fyllts av tio år gamla bilder på vänner och andra jag följer. Och så slog det mig – vad är det som händer?
Så jag googlade. Och fram hoppade artiklar om hur vi sällan ifrågasätter virala trender. Den mest intressanta var skriven av Kate O’Neill, som är teknikexpert, författare och skribent för Wired. I ett inlägg på Twitter hade hon skrivit om hur hon inte deltar i utmaningen. Risken för att hennes bilder används för att träna en algoritm var det som fick henne att avstå.
Inlägget fick enorm spridning och många tusen fick sig en tankeställare – borde vi bli mera eftertänksamma? För tänk om bakom den hashtag vi laddar upp våra bilder ligger en baktanke? Tänk om den egentligen samlar data för en framtida algoritm?
Så många frågetecken – men ändå över tio miljoner Instagrammare som i skrivande stund laddat upp tioåriga självporträtt vid sidan av hur de ser ut i dag. Majoriteten av deltagarna i bildutmaningen vågar jag påstå är nöjda med sin utveckling.
Träna algoritmer
Men hur farligt kan det egentligen vara att hjälpa en kodare få fram en algoritm som kan förutspå hur vi kommer se ut i framtiden? Och den frågan är lika befogad som den om varför man deltar i de trendiga bildutmaningarna.
Som värsta exempel ger O’Neill försäkringsbolag (jag antar amerikanska) som med en åldringsalgoritm kunde räkna ut hur pass bra eller dåligt du åldras. Med andra ord hur stor risk du är för försäkringsbolaget. O’Neill listar även positiva användningsområden. Bland annat om hur en åldringsalgoritm kunde hjälpa i sökandet efter försvunna barn.
Dock finns det enkla sätt att undvika den konspiratoriska åldringsalgoritmen. Lämna bort fyrkantstaggen i din bilduppladdning – eller använd något annat än ditt ansikte för att delta i utmaningen.
P.S. Om du redan deltagit i utmaningen så går inte världen under. D.S.
