(Innehållsvarning: blod, slakt, köttproduktion, död.)
Jag tänker på ordet hjärtskärande, och jag tänker att det finns få ord som är så träffsäkra. Det kändes precis så: som om någon skar bitar ur mitt hjärta.
Lammet var vitt och litet och oskyldigt och hade starka lungor, det bräkte så det hördes långt bortom ängen. Vi stod tillsammans där under en bar himmel, lammet och jag. Jag stod gränsle över det och höll spänt i ett rep som gick runt dess hals. Lammet bräkte av rädsla och oro, men jag vet inte om det förstod vad som komma skulle, att det var dags att dö.
Det var sommar. Det var slakt. Vanligtvis görs det senare på hösten då flugorna är färre och djuren är större, men den här gången var de yttre omständigheterna sådana att slakten måste ske redan i augusti. Jag ville delta, det var en bekant som skulle slakta för eget bruk, jag ville veta hur man gör och hur det känns. Jag tänkte: om jag äter kött måste jag också betala dess pris.
Det lilla djuret mellan mina ben skulle bli dagens fjärde offerlamm. Ingen återvändo. Det gällde att vara effektiv och konsekvent.
Så när jag fick bultpistolen i handen visste jag att allt vad ångra heter inte längre är en möjlighet. Jag siktade bultpistolen mot pannbenet, jag kvävde alla mina känslor som sade att jag borde låta lammet gå, jag sköt.
En smäll.
Jag släppte taget om repet, och lammet, som för en timme sedan lyckligt betade med sin mamma, föll medvetslöst mot marken.
Ibland sprattlade de sedan, de såg ut som hundar gör när de drömmer att de springer. Men inte den här gången. Lammet låg stilla på ängen, vitt och oskyldigt.
Tystnaden tog ändå aldrig vid, för i fähuset sprang tackan in i väggarna och bräkte och bräkte. Jag höll på att ta livet av hennes unge; jag kände mig som ett monster.
Men har inte alla köttbitar någon gång varit någons unge?
Jag tog fram en kniv, den var vass och spetsig och jag stack in den i lammets hals. Dess hjärta pumpade ännu och varmt blod sprutade på backen och på mina skor. Det lät som en sprutkanna, eller en sprinkler. Pssss. Pssss. Pssss. Och medan lammets liv sakta rann ut på den en gång gröna gräsmarken så tvingade jag mig själv tanken att det är så här livet ser ut, att allt som är levande också måste dö, och jag såg lammet i ögonen och jag bad det om förlåtelse.
Men efter att vi sedan slungat lammkadavret upp i skottkärran hände något som vi inte kunnat förutse. Tackan, i en akt av kärlek och desperation, lyckades med ett ursinne som endast mammor kan förstå stånga sönder grinden på fähuset och göra sig fri. Vi körde skottkärran med kadavret upp för backen till lidret men tackan kom efter oss, hon sprang rakt igenom elstängslet som skiljde oss åt, hon bräkte och hon bräkte, och hon förstod inte att orsaken hon inte får syn på sitt lamm är för att det ligger i skottkärran med ett hål i pannan, en blodig päls och en skuren hals.
Jag såg på tackan som fortfarande letade efter sitt lamm och jag såg samma kärlek och sorg som jag sett hos människor förut, samma känslor som vi gjort till vår ensamrätt och fråntagit djuren, och jag visste att den bottenlösa förtvivlan som tackan känner bara är mitt fel. Och medan tackan fortsatte bräka, om och om och om igen, kändes det som om någon skar bitar ur mitt hjärta.
Ett tag senare, efter att vi lyckats få in tackan i fähuset igen och lammet styckat, var det tackans tur. Jag lade bultpistolen mot pannan och sköt, jag skar upp halsen, tackan flåddes, styckades och stoppades slutligen in i frysen tillsammans med sitt lamm.
Det var den andra gången inom en vecka som jag deltog i en slakt. När jag gick och lade mig på kvällen snurrade bilderna i mitt huvud som en skräckfilm som inte gick att stänga av: sprattlande lamm, sprutande blod, varma inälvor som faller ur uppskurna bukar, en skottkärra full av avsågade och blodiga lammhuvuden. Fyra små lammfötter i en hink. Jag minns ännu lukten av blod, avföring och rått kött, jag minns ljuden: bräkande får, sågtänder som skär in i ben, ljudet när man flår kadavret och fettet under skinnet ger efter. Och jag minns tackan som letade efter sitt lamm.
Jag vill minnas allt det här, jag tänker aldrig glömma, jag vägrar förtränga. För jag vet att prislapparna ljuger: det här är det sanna priset för vårt kött.
Stäng ögonen så gör det mindre ont
En rätt vanlig åsikt bland personer som äger boskapsdjur är att det är viktigt att upprätthålla ett visst avstånd till dem. Blir man för bekant med djuren sker nämligen något som kan vara ytterst farligt: man skapar ett emotionellt band till dem och börjar gilla djuren så mycket att det plötsligt känns omöjligt att ta deras liv.
När det gäller människor har vi lärt oss det motsatta: genom att lära känna varandra, genom att se människan bakom schablonen och genom att lära oss om andra gemenskaper, kulturer och språk, om minoriteter och utsatta, bidrar vi till ett ökat samförstånd människor emellan och skapar en bättre värld.
Vi har exkluderat djuren ur den här logiken. Det är ”farligt” att lära känna djuren. Köttprodukterna har med tiden blivit allt mer raffinerade så att de inte ska likna djuren de kommer ifrån och köttproducenterna gör sitt bästa för att se till att vi glömmer: i Snellman och HK:s reklamer visas det aldrig bilder på levande djur, för de vill inte att människor ska göra kopplingen mellan djur, som de flesta av oss påstår att vi älskar, och köttdisken i butiken.
Förr i tiden, när djur skulle slaktas, var det därför vanligt att inleda dådet genom att dricka stora mängder sprit. Sinnena måste rubbas, minnena måste sköljas bort – annars blev dådet som skulle utföras alltför äkta.
Men medan slaktandet förr var en del av överlevnaden och därmed ett nödvändigt ont är situationen i dag annorlunda: det finns bara två orsaker varför vi i Finland tar livet av över 71 miljoner djur om året. Den ena orsaken är att kött smakar gott, den andra orsaken är att det är normalt.
För min del var det alldeles normalt att äta kött i 27 års tid. Jag älskade biff, burgare och bacon precis lika mycket som de flesta människorna gör och jag ansåg att det är omöjligt att avstå från alla läckerheter. Jag lät magen tysta mun och tänkte för mig själv: det här är normalt och därför är det helt okej.
Sedan rasade allt samman.
Jag läste om den omöjliga ekvationen mänskligheten står inför: En köttproduktion som för tillfället kräver över 30 procent av planetens landareal och som förväntas vara dubbelt större år 2050. Jag läste om antibiotikans överanvändning i köttindustrin, som enligt WHO kan innebära att antibiotikaresistenta bakterier blir en vanligare dödsorsak än cancer. Jag läste om Östersjön och hur det är överkonsumtionen av kött som är största orsaken till dess övergödning. Jag läste om kopplingen mellan hjärt– och kärlsjukdomar, diabetes, fetma, cancer och överkonsumtionen av kött. Jag läste i Taru Anttonens och Jukka Vornanens bok Lihansyöjien maa om mycket annat: om kött– och mjölkproducenterna som manipulerat tallriksmodellen i deras favör, om hur majoriteten av Finlands spannmålsproduktion går åt till att mata djur och hur största delen av sojan som importeras till Finland också gör det. Jag läste om kycklingar som mår så dåligt att de dör av depression, om gäss som tvångsmatas så intensivt att de bryter sina revben, om grisar som inte tillåts röra på sig, och när jag tänkte på dessa omständigheter och på mina upplevelser med djur, rasade allt samman.
Visste du att vegetarian betyder ”dålig jägare” på sioux?
I Västnyland, där jag växte upp, brukade vi säga: ”Jag har ett avtal med haren. Han äter inte min mat och jag äter inte hans.” Vi brukade skratta åt vegetarianer, vi tyckte att de var känsliga ”hippin” som inte fattade att livet är grymt och brutalt. Det var viktigt för oss killar att vara starka, att förakta våra känslor och inte låta dem komma i vägen för vår manlighet. Att sympatisera med djur var ett tecken på svaghet och därmed en omöjlighet.
Det tog 27 år för mig att fatta vad som egentligen var på spel.
Jag ogillade fisk, både till lukten och till smaken, och jag har efter 27 år insett att jag fiskade så mycket när jag var liten för att jag via dödandet kunde bevisa min storhet och mäktighet. Jag kände mig manlig när jag tog livet av fiskarna – jag bröt deras nackar, jag slog in deras huvuden med stenar, jag stack knivar in i deras bukar och drog ut inälvorna och kastade dem åt måsarna – allt för att övertyga mig själv att jag inte är den överkänsliga lipsillen som jag egentligen är.
Första gången jag märkte att något inte stämde var jag elva år. Jag hade hittat på en ny metod för att bevisa hur tuff jag är, jag gillrade musfällor uppe på vinden och kände mig som en alfahanne när jakten gav resultat och jag kunde vifta på en död mus framför ansiktet på min förskräckta mamma.
Men slakten fick en dag ett makabert slut.
Jag minns att jag satt i vardagsrummet och såg på tv. Plötsligt fick jag insikten att det skrapande ljud som jag i timtal hört genom väggarna kanske kom från vinden. Medan jag gick upp för trappan blev mina misstankar bekräftade för ljudet blev allt klarare, det var som om någon skrapade något metalliskt mot trä, och när jag tände lampan i vinden möttes jag av en förskräcklig scen: ett blodigt golv och en lika blodig mus, som desperat försökte göra sig fri. Den piggförsedda slagbygeln hade missat nacken och slagit musen över ryggen i stället, kraften i fjädern fick den att se nästan halverad ut.
Musen var helt ifrån sig och det var jag också. Jag stod där och stirrade på tortyrscenen och visste inte vad jag skulle göra. Till slut hämtade jag en stor sten från gården och mörbultade musen tills jag var säker på att den var död.
Det var en blodig affär som lämnade permanenta fläckar på vindsgolvet; jag har inte använt musfällor sen dess.
I vuxen ålder blev lekarna snäppet värre. I en episod, som jag mera utförligt försökt skildra i min debutbok, befann jag mig år 2011 i Nya Zeeland på ”working holiday”, jag var pank och fick tillsammans med en kompis idén att vi skulle kunna börja jaga vilda tuppar , som kunde hittas här och där i det rovdjurslösa landet. Vi sporrade sen varandra till att utföra en akt som jag aldrig förlåtit mig för: vi fångade med en snara och lite brödsmulor en tupp. Och efter att ha sett på för många actionfilmer och tagit livet av för många abborrar försökte jag sedan döda tuppen genom att bryta dess nacke, men inget hände, den dog inte, och jag insåg genast att jag för att få ett slut på den nackskadade fågelns lidande måste ta livet av den så snabbt jag bara kan. Så jag ströp tuppen med mina bara händer.
Fiskar är kalla men tuppen var varm som en människa, och medan jag tog livet av den såg vi varandra i ögonen.
Samma kväll försökte jag dränka minnet i alkohol, men än i dag kommer jag ihåg hur tuppen såg på mig. Det finns inga mängder sprit som kan skölja bort de där ögonen.
Jag kan inte glömma, inte heller fiskarna eller mössen, eller kaninerna jag sköt med hagelgevär i Australien, som ibland var sårade och måste avlivas för hand, eller råttan jag tillsammans med en kompis fångade i en minkfälla när jag var femton och som vi sedan dränkte genom att kasta fällan i ett dike.
Buren sjönk sakta och råttan försökte fly genom maskorna i taket. Den såg så desperat ut och jag skulle ha viljat rädda den, men jag gjorde det inte. Jag ville inte framstå som en idiot så jag lät den dö. Det är ett beklagligt faktum att vi människor ofta föredrar att känna oss som monster än som idioter.
Jag vill minnas allt det här. Jag tänker aldrig glömma, jag vägrar förtränga. För när jag tänker på att ta ett liv – för köttets skull eller för andra orsakers skull – så vet jag nu hur värdefullt det där livet känns när man håller i det i sina händer, och jag vet att det riktiga priset för kött är att någon måste döda och att något måste dö.
Det kommer alltid att finnas smärta i livet, men den systematiska smärta som vi i köttets namn vållar är så självupptagen, så onödig och grym. Och jag undrar: kommer framtiden att förlåta vår ondska?
Artikeln uppdaterad 16.5.2022 kl. 10.27. Innehållsvarning tillagd i början av texten.