Hoppa till innehåll

På jobbet kan hon slappna av

Emma Heikkilä sökte in flera gånger till klasslärarutbildningen på finska. Sedan blev hon antagen till den nya svenskspråkiga utbildningen och då bestämde hon sig för att hon skulle försöka få ut så mycket som möjligt av studietiden. Hon studerar nu till klasslärare för andra året och har under 2017 varit

  • En av två fest- och årsfestansvariga i Didacta rf
  • Gulis- och alumnansvarig i Svenska Nationer och Ämnesföreningar rf
  • Ansvarig för flerspråkighet och studieärenden i Condus ry
  • Med i Tvåspråkighetsutskottet vid Studentkåren vid Helsingfors universitet, HUS

Det är en hel del uppdrag att ta på sig under sitt första studieår, märkte Heikkilä när året väl körde igång.

– I början av året drabbades jag nästan av panik när jag insåg hur mycket jag hade tagit åt mig. Så jag började med en Bullet journal, som har blivit så trendiga, och började färgkoda och skriva upp allt som måste göras.

Trots en stressig start har tiden i föreningarna har varit väldigt rolig och Heikkilä satsar på att fortsätta sin föreningskarriär i flera år till.

– Det är människorna och gemenskapen som driver mig. Jag har fått möjligheten att träffa så mycket intressanta människor och fått väldigt goda vänner.

Vikten av att ha tråkigt

Som tidigare tävlingssimmare är Heikkilä van vid att ha en full tidtabell. Emellanåt har det ändå blivit för mycket.

– Jag har själv varit nära att bränna ut mig, men då har jag tagit mig i nacken och vilat ut mig ordentligt. Volontärarbete ska vara kul och inte gå ut över den mentala hälsan. Jag har tränat många år på att inte gå i väggen och jag har blivit bättre på att känna mina egna gränser.

Hon har samtidigt också arbetat vid sidan av studierna. Men det är väldigt rutinmässigt att jobba som simövervakare och i simhallens kassa.

”Det är ibland jobbet som fungerar som mina pauser”

– Det är ibland jobbet som fungerar som mina pauser. Volontärarbete går oftast inte som man har tänkt sig och man kan inte förvänta sig eller kräva att allting blir gjort. Jag hinner inte med mina uppdrag ibland. Mitt arbete är mycket mer rutinerat och lugnt och där har jag möjlighet att slappna av.

Heikkilä lyfter också fram vikten av tid för sig själv och att ha tråkigt.

– Det behövs en vilodag varje vecka och då tackar jag nej till allt annat program. Jag brukar ta en promenad och strävar efter tråkighet, för vi behöver också ha det tråkigt emellanåt.

Det har blivit svårare att koppla av när sättet att kommunicera har förändrats.

– Möjligheternas tid har sina nackdelar. Vi klarar inte av hur mycket som helst och vi får hela tiden information genom våra telefoner. Då måste man lära sig att koppla av.

Att tacka nej

I år har Emma Heikkilä lärt sig att tacka nej. Hon har sagt nej till fem olika ansvarsuppdrag och kommer att bara att sköta två ansvarsposter nästa år.

– Jag kan inte rekommendera att hålla på som jag gjort under det här året.

Efter en tid inom volontärarbetet har det också blivit lättare att planera tiden och att göra saker på rutin. Allt måste inte heller göras perfekt när det gäller volontärarbete.

”Det är knappast någon som märker om man har gjort någonting till 80 eller 100 procent”

– Jag har blivit bättre på att inse att det finns andra människor också, ingen kan ensam bära en förening. Samtidigt behöver jag inte ha dåligt samvete om jag inte alltid har gjort så bra ifrån mig, det är knappast någon som märker om man har gjort någonting till 80 eller 100 procent.

Ibland finns det inte tillräckligt med folk för att fylla styrelseposterna och samtidigt finns ett fåtal föreningsaktiva med väldigt många ansvarsuppdrag. Men Heikkilä tror nog att det finns potential att få fler med i verksamheten för att sköta mindre poster.

– Många kanske tänker att föreningsarbete innebär en massa ansvar, men det finns väldigt många små sätt att bidra. Jag upplever att ju fler människor som aktivt deltar, desto mer får en förening till stånd.

Kraven på att bli klar med sina studier i snabbare takt har ökat och då finns det mindre tid över för volontärarbete bland studerande. Men Heikkilä tror att föreningarna kommer att fortsätta vara en viktig del av studentkulturen.

– Det här har nog varit den bästa tiden i mitt liv och jag har fått så mycket fina vänner. Jag rekommenderar starkt att gå med i föreningslivet, ens på ett hörn, det är bland de bästa sakerna jag har upplevt.

Erik Sandström är journalist och Studentbladets f.d. chefredaktör.

Vad tycker du?