Hoppa till innehåll

Syndafloden kommer, är du redo?

Kolumnen är en av Studentbladets gamylkolumner skrivna av tidigare redaktörer.

Men ibland blir det inte som man tänkt sig.

Det började bra. Jag skrev studenten och funderade på att bli copywriter. Jag tyckte om idén att man kunde bli framgångsrik. På att ha idéer. På att skriva korta meningar. Som var snärtiga. Slagkraftiga. Tyckte det såg snyggt ut. På nåt sätt.
Grafiskt tilltalande. Liksom.
Och så var jag lat.
Det bidrog.
Förstås.

Men ville jag verkligen jobba för Mammon, hjälpa blöjfirmor att sälja mera blöjor? Jag som under min uppväxt i Grankulla hade sett mig som en outsider och gjort en dygd av nödvändigheten att vara annorlunda bland ambassadörsdöttrar och kirurgsöner. Jag diggade punk (Dead Kennedys, fuckers!), var fredsdemonstrant och anti-kärnkraft. Var det kapitalistlakej jag egentligen skulle bli, när allt kom omkring? Nä.

Polis, det skulle jag bli. För att man kunde hjälpa de svaga (bara de rika har råd med väktare men polisen finns till för alla) och slåss med busar. Fast kanske busarna egentligen var de svaga? Och hur roligt var med att kuska fyllor till Tölöbutkan för 2000 mark i månaden tills man blev överkonstapel tio år senare och fick 300 mark mer i månaden? Inte särskilt.

Jurist? Orka läsa 5000 sidor paragrafer och sitta och höra på när folk slåss om bordssilver och tant Valborgs sommarstuga och hur grannens äppelträd har fräckheten att sträcka sina grenar över till vår tomt. Nix.

”Manlig gemenskap, fosterlandet och spränga saker i luften”

Stammis i armén? Manlig gemenskap, fosterlandet och spränga saker i luften. Jo, men igen 2000 mark i månaden och dryga överstar och bo i tält när det regnar och regnar och regnar. Och som fredsjesus borde jag ju inte ens tycka om sånt där, hur skitcool det än är. Punken lever, fan med hela borgarskiten och allt det där. Så att nej.

Men journalist, si! Det var grejer det! Och ”Stan, du skriver ju så bra”. Det hade man ju fått höra. Inte bra på handboll, inte snyggaste kläderna eller rätta bakgrunden. Men skriva. Det kunde man ju. Och så var det hederligt (proletärt!), manligt (brännvin, bitches!) och tufft (deadlines och cigaretter!).

Så jag sökte och kom in på Soc och kom.

Fy jävulen vad bra det var. Bästa skolan ever. Så inihelvete trevliga, begåvade och spännande studiekompisar. Vi rökte cigaretter, drack öl, knullade och diskuterade Viktiga Saker (politik, journalistik, sex) med den hart när religiösa, vitglödande brinnande övertygelse som bara en nittonåring Som Vet Allt kan ha. Allt var skit, utom vi. Vi skulle fan förändra allt. Journalistiken, politiken, sexet … eller nja, sexet fick finnas kvar. Men ändå. Det var så förbannat rocknroll så det fanns inte. Vi ifrågasatte allt lärarna sade, gjorde vafan vi ville och dunkade varandra i ryggen och kände oss Farliga.

Och det fina vara att andra också tyckte vi var Farliga. Vi var så jävla farliga så de anställde oss. På Husis, på Rundradion, på Ny tid, Borgåbladet och andra ställen satt tanter och farbröder och tyckte att det här var ju fräscha unga förmågor som skulle liva upp stämningen. På den tiden ska ni veta barn, fick folk jobb sådär hux flux bara, nämligen. Jag skojar inte ens.

”Fuck you you fucking fucking fuck”

Och jag hittade min Haddock. Min vapendragare, min sanningssägare, min orädda dödskomet som brann lika intensivt som jag för journalistiken, för gonzo, för punk, för porr och droger och vansinne och fuck you you fucking fucking fuck för ren och skär östnyländsk weirdness: Mikael Crawford.

Vittu att det var fint.

Studentbladet var vår lekstuga. Vi gjorde precis vad vi ville. Mjeh mjeh mjeh hördes det ibland från vem det nu var som finansierade Stbl, men det sket vi i. För nu skulle det göras journalistik, goddamit! Nu skulle det gamla störtas i gruset och journalistiken skulle göra oss fria. Storyn var allt. Allt.

Det fanns inga uppoffringar vi inte var redo att göra för att Studentbladet skulle bli Europas hårdaste tidning. Vi slet som djur, vakade, söp, rökte, sov på golv, vaknade och fortsatte vår mission att befria journalistiken från trött slentrian och traditionell bajsighet och ingrodd futtighet och intighetens tröstlösa avgrund. Vi älskade och slog ihjäl med samma varma själ. Vi vevade mot allt och alla, både påhittade och inbillade fiender. Endel fiender fanns till och med på riktigt.

Och så en dag var vårt år som chefredaktörer slut.

Och då först började det fittiga.

För på redaktionerna, ute i verkligheten, hade den organiska förmultningsprocessen pågått utan att vi hade fattat det. Den process som innebär att allt blir till skit. Likt daggmaskar hade journalisterna fortsatt tugga i sig gamla blad, torra löv, bjäfs och strunt och skitit ut det i form av den sega, trögflytande meningslösa text/TV/radiomassa som inte gör nån glad utom såna där puttenuttiga trädgårdsmästare som går omkring och vänder i komposten och tror att de på nåt sätt gör det här lite bättre än Gud Fader själv.

Det var som att det inte fanns nån geist, élan, sisu, jävlaranamma på redaktionerna längre. Den ekonomiska depressionen låg tung över Finland och gjorde att folk satt ner i båten och var tysta och tänkte på studielån och bostadslån och utvärderingsmöten när de skulle ha varit journalister i stället.

”Cheferna anställde snälla flickor och pojkar som alltid hade suttit ned i båten och haft flytväst och hjälm”

Och så gick de så småningom i pension, eller gav bara annars upp, och cheferna anställde snälla flickor och pojkar som alltid hade suttit ned i båten och haft flytväst och hjälm på huvudet och gjort anteckningar på lektionerna och varit som folk och läst till tenterna och blivit akademiskt utbildade. Och journalistiken blev fisigare. Och ytligare. Och fisigare. Och torftigare. Och fisigare.

Orka tänka själv. Det finns ju pressinfo. Orka skriva texter, läsa texter, ta reda på, ifrågasätta, bråka, vara obekväm, fråga sig vad som egentligen är sant även om det skaver. Orka offra sin bekvämlighet.

Nu gällde det att uppfostra läsarna. Läsarna var inte progressiva nog. Folk förstod inte sitt eget bästa. Folk skulle inordna sig, kuvas till att tjuta med ulvarna. Broschyrjournalistiken, förnumstigheten gjordes till det förnämsta man kunde åstadkomma. Titta så få kvinnor i börsstyrelserna. Ska det vara så? Bär du reflex i höstmörkret? Vapenexport, ska vi ha sånt? Hur skyddar man sig mot att drunkna på svag is?

Det viktiga var att tycka som andra tyckte. Eller hur? Förankra sina åsikter, inte i det som var sant eller tänkt själv eller förankrat i fakta, men i det som var opportunt, á la mode du jour. Eller hur? Eller vad säger du?

Just det. Bravo. Duktig flicka. Bussig pojke. Klapp klapp. Ta ett kex. Tre månader till på kontraktet.

Så jag sket i alltsammans och slutade med journalistiken.

Sådär bara. Med en suck. Inte av lättnad, men av besvikelse.

Jag började med humor, flams och fånigheter i stället. Där fanns det ännu folk som brann, som sket i konvenanserna, som var kreativa, begåvade och orädda. Fler intellektuella än bland journalisterna. Fler outsiders. Fler oborstade busar och glada dårar. Obekväma och utan bildbyline.

Men det är inte utan att jag då och då saknar journalistiken.

Läser nåt meningslöst dravel om tomte X som sagt Y på twitter/facebook/IG/sc/whatever och nu är Z chockad, chockad I tell you. Hashtag kampanj! Skriv på för Z! Stå upp mot X! Vi är alla individer!

Eller tankesmedjan A som skrivit en rapport om B och nu är det En Riktigt Nyhet för tänk så behändigt att tankesmedjan A har tagit fram både statistik och bilder som vi kan publicera utan att nån på redaktionen vet ett skit om B annat än vad vi har hört på bussen.

Titta, ännu en djupintervju som har gjorts på en kvart genom att ringa upp NN och skriva ner fucking exakt vad han eller hon säger.

Reportage: Idag besöker vi behjärtansvärda O och berättar hur O blivit orättvist behandlad utan motfrågor för vi tror på allt O säger för O är behjärtansvärd och finns på max. 30 minuters avstånd från redaktionen.

Klicka på den här rubriken så får du veta nåt sjukt ointressant som vi hittade på webben precis som alla andra i universum som har tillgång till internet!

”Om inte så många av oss hade gett upp. Om vi hade … orkat bråka”

Då tänker jag på hur det kunde ha blivit så helvetes mycket bättre, annorlunda, modigare, roligare. Om inte så många av oss hade gett upp. Om vi hade … orkat bråka. Orkat ifrågasätta systemet som belönar medelmåttighet och tarvlighet, ängslighet och likriktning, medlöperi och strunt och snus i gyllne dosor.

Men så tänker jag att kanske allt har sin tid. Kaliyuga och allt det där. Allt går i cykler. Nu är det inte journalistikens tid. Fuck it. Kanske det kommer nåt bättre, nåt nytt. Kanske folk tröttnar. Man kan ju hoppas. Till dess är det bara att spela och sjunga med. Bara släpp allt och gå vidare. Bättre böjas än brista. Synd om barnen, men trala!

Efter oss syndafloden, halleluja.

Kom då äntligen, kom.

Amen.

Vad tycker du?