USA:s nya president Donald Trump har varit en färgstark karaktär och har under det senaste årets gång kallats många saker, bland annat fascist, rasist, sexist, våldtäktsman, monster och Hitlers reinkarnation. Oavsett om Donald Trump är ett monster eller inte, pågår det ett konstant krig mot honom på alla fronter och på horisonten syns inga tecken på att det skulle ta slut.
Alla mina fridfulla vardagshörn, där jag tycker om att fly undan verkligheten, har invaderats av Donald Trump. Oscarsgalan 2017 var inget undantag. I flera år har jag vakat natten mellan söndag och måndag för att följa med kampen om den gyllene statyetten, se kändisars tacktal, höra filmaktuella skämt och se om mina favoritfilmer går hem som vinnare. Nu hänger Donald Trump som en skugga också över galan.
”Alla mina fridfulla vardagshörn har invaderats av Donald Trump”
Talkshowvärden Jimmy Kimmel agerade värd för årets Hollywoodspektakel och började redan under sin öppningsmonolog med indirekta skämt och direkta pikar mot Donald Trump. Under sin åtta minuter långa öppningsmonolog grillade Kimmel Trump i en eller annan form sex gånger. Kimmel hänvisade bland annat till hur resten av världen nu hatar USA och tackade Trump för att ha fått människor att glömma hur det föregående årets gala ansågs vara rasistisk.
Man kan grilla Trump för en hel del. Men om en komiker om och om igen tacklar samma lågt hängande frukt känns det uttjatat, man vill att det bara ska ta slut. Efter en stund slutar man flina åt skämten och blir utmattad och hoppas på att få höra något nytt och fräscht.
Också tacktalen när vinnarna hoppade upp på scen var politiskt laddade. Bland annat regissören Asghar Farhadi vägrade närvara vid galan och lät istället den iransk-amerikanska, kvinnliga ingenjören Anoushes Ansari ta emot statyetten för bästa utländska film för honom. Ansari läste upp ett tal som regissören skrivit som kritiskt behandlade president Trumps upphävda inreseförbud. Talet möttes av rungande applåder och det med all rätta. När ett tal levereras av någon vars släktingar och familj direkt påverkas av Trumps politik känns det mer äkta än när någon som bor i ett slott i Los Angeles och bär en flera tusen dollars-klänning försöker tala för de mer utsatta.
Det är inget fel på att Hollywoodelitens medlemmar använder sig av sina plattformer för att väcka uppmärksamhet. Tvärtom. Precis som alla andra medlemmar av ett demokratiskt samhälle har kändisar rätt att uttala sig om politik och vad de än är passionerade om. Men vad har alla tal, skämt och pikar mot Trump under de senaste månaderna åstadkommit? Medierna tar tag i varje kritiskt tal och varje negativ kommentar mot Trump och lyfter upp dem.
Trumphysterin har börjat sippra in överallt, i alla nischer och vråer. På filmforum jag läser om filmrelaterat innehåll publiceras inlägg som kallar dystopiska filmer en ”trumpisk” framtid. På bokforum är George Orwells framtidsvision med den totalitära övervakningsstaten något som Trump kommer att upprätta. Tv-serier med karaktärer som inspirerats av Trump planeras och filmer i ”trumpiska” verkligheter ska filmas. Det känns som om varannat inlägg på mitt nyhetsflöde på Facebook och Instagram behandlar Trump.
”Vi är så övertygade om att Trump är djävulen själv att vi jublar och skriker ut det över bergstopparna när han snubblar”
Här tror jag att vi, Hollywood och medierna spelar rakt in i Trumps händer. Det här är precis vad han ville under presidentvalet och det är precis vad han vill nu, med sina till synes idiotiska utbrott och felskrivna tweets som Hollywood och medierna bara inte kan låta bli att ta tag i och håna. Vi är så övertygade om att Trump är djävulen själv att vi jublar och skriker ut det över bergstopparna när han snubblar, utan att vi stannar upp för att tänka om det är vad han vill att vi gör. Tänk om han snubblar på flit?
Trump har förstått att all publicitet är bra publicitet. Man kan vara av vilken som helst åsikt om honom som person men jag är fullständigt övertygad om att han är mycket mer mästerlig på att manipulera medier än många vill medge. Han vet att överflödet av attacker mot honom driver en djupare klyfta mellan folket och medierna. För varje liten sak som kritiseras har han en ny supporter som anser att han blir orättvist behandlad. För varje artikel som publiceras och delas når han ut till fler människor.
På senaste tiden har jag funderat på hur världen skulle se ut om alla bara ignorerade president Trump. Vad skulle hända om ingen behandlade honom, ens bara för en vecka? Vad skulle ha hänt under presidentvalet om han inte konstant lyfts upp och attackerats på alla fronter? Hur många väljare skulle han ha nått och hur många röster skulle han ha fått? Skulle han förlora sin makt och sitt inflytande?
Hur mycket jag än skulle önska det går Trump inte att svepa under mattan. Förolämpningar och kritik rinner också av honom som vatten av en gås. Tyvärr finns det ingen enkel lösning där alla går hem glada. Men ett första steg kunde vara att lägga sina känslor åt sidan, hoppa av hatvågen och bara fundera om det man faktiskt vill är att ge The Donald ännu mer uppmärksamhet.
