”Nothing can prepare you for the end” är taglinen Mockingjay Part 2 marknadsförts med. Finalfilmen i The Hunger Games-serien hade premiär den 18.11, och sällan har jag sett en tagline som träffar så mitt i prick. Jag var nästan förvånad över en hur stor våg av sorg och sentimentalitet som sköljde över mig både under och efter filmen. Jag var verkligen inte beredd på att det skulle ta slut.
The Hunger Games var nämligen den allra första filmen jag recenserade professionellt, våren 2012. Som megafan av Suzanne Collins bokserie hade jag taggat för filmen ända sedan rättigheterna till den köptes av Lionsgate och den då okända Jennifer Lawrence fått rollen som Katniss. Så när jag fick chansen att se den på pressvisning skrev jag en (pinsamt positiv) recension och skickade in den till Studentbladet. Fyra år och tre filmer senare har serien tjänat in nästan 2 miljarder dollar, Jennifer Lawrence blivit den kändaste skådespelerskan i världen och jag själv har skrivit filmkritik under hela min studietid. Men alla goda saker har ett slut, och nu både THG och mina recensioner i Stbl. Tur nog är Mockingjay Part 2 en så fulländad final att det är svårt att se hur de skulle kunna toppa den om det gjordes fler filmer i serien, och jag är glad att det är den sista filmen jag recenserar.
Mockingjay part 2 är inte en film för de oinvigda. Nej, den är tillägnad de trogna fansen som följt Katniss och Peetas (kärleks)historia genom två våldsamma Hungerspel, sett revolutionen eskalera i den dystopiska diktaturen Panem och på vägen knutit starka band till både bi- och huvudrollerna (Finnick Odair forever!). Och nu är det alltså dags för den episka finalen, där Katniss och ett kompani rebellsoldater ska inta huvudstaden och avrätta den grymma President Snow (Donald Sutherland) så att rebellernas ledare Coin (Julianne Moore) ska kunna ta över makten.
Det finns mycket att älska med Mockingjay Part 2, speciellt som trogen Tribute (smeknamnet på THG-fans). Den är spännande, sorglig, välgjord och framför allt otroligt väl adapterad från boken. De flesta scener är oförändrade och de som innehåller förändringar är utan undantagförbättringar (speciellt actionscenerna i tunnlarna under huvudstaden, där kompaniet möter muterade ödlesoldater, känns ännu mer äckliga och hjärtskärande än i boken). Filmen innehåller även tonvis med visuella referenser till de tidigare filmerna, något som även märks i James Newton Howards nostalgiska musik. Skådespelarna är vid det här laget alla naturliga och duktiga i sina roller (till och med den tidigare träiga Liam Hemsworth som Katniss andra beundrare Gale). Men det är speciellt Jennifer Lawrence som bär filmen och fängslar tittarna i varje scen, oberoende om hon håller uppviglande brandtal eller stoiskt betraktar sina vänner dö. Ett litet minus är den onödiga 3D-konverteringen som gör filmen mörk och färglös, men det kan lätt undvikas genom att gå på en 2D-visning (eller se den i imponerande IMAX om man har vägarna förbi Stockholm).
THG kommer antagligen inte att vara den ungdomsfilmserie som blir bäst ihågkommen i framtiden (det blir utan tvekan Harry Potter ). Men jag tycker ändå inte man ska förringa hur stor inverkan den haft på dagens Hollywood. Utöver att på riktigt göra Lawrence till världens de facto ”Girl on Fire” och Lionsgate till en megastudio är serien en av de första framgångsrika actionfilmserierna med en kvinnlig huvudroll – och vilken huvudroll sen. Jag är övertygad om att Katniss Everdeen kommer att gå till historien som en av de stora kvinnliga actionhjältinnorna tillsammans med Ripley från Alien, Sarah Connor från Terminator etc. Men vad som enligt mig gör Katniss till den allra bästa är hur relaterbar hon är. Hon känns som en äkta tonåring: inte perfekt eller alltid ens sympatisk men en stark och modig överlevare, en superb rollmodell för unga flickor (och en ofantlig förbättring från 2010-talets andra stora kvinnliga huvudroll: Twilight-Bella).
Och sen kan jag inte heller förringa hur stor betydelse serien haft för mig. Utan THG skulle jag antagligen aldrig ha skrivit filmkritik eller ens varit så intresserad av filmbranschen som jag är idag (före den gillade jag att se på film men inte att läsa om hur de gjordes eller marknadsfördes – något som ändrades när jag inför THG ville veta varenda detalj). Jag växte upp och trots min ovanstående rosiga recension mognade jag och blev mer kritisk och analytisk. I likhet med Harry Potter är jag helt säker på att filmerna har så hög “rewatch-value” att det kommer att bli många THG-maraton i min framtid, och om ryktena om en THG-temapark visar sig vara sanna kommer destinationen att ligga i topp på min lista över drömresmål. För mig är det i alla fall ingen tvekan om att (för att citera filmens andra tagline) ”The fire will burn forever”.
