Ett internationellt virrvarr av produktion, konsumtion, pengar och samvetskval omsluter oss. En vilja att konsumera etiskt verkar finnas hos ett stort antal konsumenter, men var börjar vi – i vilka trådar ska vi dra för att inte dra upp en barnarbetare?
Jag har valt att dra i en tråd som fångar upp alla konsumenter som köper kläder från Hennes & Mauritz. Den drar också i andra märken som Adidas, Armani och Marks and Spencer.
Vi börjar i en textilfabrik i Kambodja. Berättarrösten är Phil Robertson, forskare inom Asiendivisionen på Human Rights Watch, HRW. Han talar om rapporten Work Faster or Get Out – Labour Rights Abuses in Cambodia’s Garment Industry som publicerades våren 2015.
– I Kambodja sparkas arbetare för att de blir gravida. När en kropp synliggjorts som gravid finns det inte mycket för den anställda att göra. Övertid förekommer i regel fler timmar per dag. Anställda vill jobba övertid, men när en person är sjuk så finns det ingen sjukskrivning. Du jobbar varje dag för omkring 50 US dollar i månaden.
Arbetsvillkoren är urusla på fabriksgolven i Kambodja. Samtidigt som det finns få arbetsvillkor som går att jämföra med den finska arbetsmarkanden är de ändå inte tillräckligt dåliga för att skapa en internationell debatt. Kvinnorna får sparken, men de fick ju i alla fall jobba från början. De misshandlas sällan av sina arbetsgivare. Den sexuella anspelning de får utstå från sina överordnanden är inte tillräckligt för att vi ska ställa oss på barrikaderna och kräva att kvinnors kroppar inte betraktas som sexuellt tillgängliga för män.
Det finns få finländare som kräver att fabriksarbetarna i Kambodja ska få engagera sig fackligt. Istället ställer vi oss i kassakön till H&M. Och vid närmare eftertanke, är det så fel egentligen?
– Konsumenten är inte den som borde axla ansvaret för hur internationella företag producerar, säger Robertson.
Det är företaget i sig som bör ha kontroll över produktionskedjorna. Som konsument är alternativet bojkott inte det rätta sättet att skapa förändring. En bojkott stänger dörrar för förhandling.
– Lite trist, men dialog är oftast det som i längden hjälper, säger Robertson.
Vad är då konkret problemen inom textilindustrin?
– Där finns ingen social trygghet. De värsta förhållanden innebär att du får en lapp med ett nummer på morgonen. Om du inte har kvar lappen vid dagens slut får du ingen lön. Det finns inga fackföreningar, eftersom folk som försöker organisera sig fackligt sparkas.
Dessutom använder fabrikerna underleverantörer, vilket är extremt problematiskt. H&M kan ha koll på de fabriker som de köper material ifrån, men fabrikerna i sin tur kan ha underleverantörer utom H&Ms vetskap.
Kedjor av underleverantörer sträcker sig långt. Kvinnor sitter hemma i sina kök och syr. Det finns fabriker dit folk tvingas gå och jobba på helgerna för att deras egentliga arbetsplats ska ge intrycket av att följa regelverket om lediga helger.
Robertson säger att det enda sättet att få en överblick över spindelväven mellan våra garderober, kvarglömda tröjor på loppis och fabriksgolven i Kambodja är transparens. Om klädkedjorna tvingades ha transparenta produktionskedjor skulle det finnas alla möjligheter för organisationer som HRW att spåra missförhållanden.
– Det är inte det lättaste att åstadkomma. Men en kan inte förvänta sig att nå den enklaste av lösningar i den här frågan. Eftersom klädkedjorna är internationella behöver även tillverkningsprocessens struktur vara tillgänglig på en global nivå.
Robertson berättar om personerna som jobbar i fabrikerna och hur de ställer sig till att bli intervjuade av personal på HRW.
– Det värsta för personerna vi talar med är att mista sina jobb. Det spelar ingen roll hur lite de tjänar eller att de inte har tillåtelse till toalettbesök på en tolvtimmars arbetsdag. Det värsta är ändå att förlora jobben.
Phil avslutar med att säga att H&M trots allt är ett av de företag som skött sig bäst. Armani har inte ens varit villig att träffa HRW. H&M svarar på kritik och jobbar för att förbättra arbetsvillkoren hos sina underleverantörer. Det blir inte lättare av att det inte finns någon att beskylla – om även företagen försöker är det enda vi kan göra att försöka lite mera, knyta samman textilindustrin på ett lite annorlunda sätt.
