Hoppa till innehåll

Jag är inte min panikångest

Foto: Jennifer Granqvist

Min kompis ord förvandlades till något oförståeligt och paniken spred sig inom mig. Jag drabbades plötsligt av tanken att det var den förskräckliga hemlängtan som tagit tag i mig, allt jag ville var att gråta och fara hem. Några minuter senare hade de skräckinjagande känslorna avtagit. “Hör du alls vad jag säger?” frågade min kompis.

“Joo, joo, det gör jag” svarade jag. Ingen hade märkt. Jag andades ut och fortsatte frukostbuffén som om ingenting hade hänt. En smörgås, ett juiceglas till. Livet fortsatte och den obehagliga stunden från lägret begravde jag längst ner bland andra minnen. Tills panikångesten visade sig igen 3,5 år senare och knappa 17-åriga Jennifer gick in i väggen.

I somras började jag arbeta på ett projekt om psykisk ohälsa. Projektet går ut på att intervjua och fotografera personer som är villiga att dela med sig av historier. Reaktionerna var blandade. ”Så du ska träffa personer med mentala störningar?” var en reaktion. En reaktion som fick mig att göra projektet dubbelt större än vad som var meningen från början.

Min egen historia sträcker sig väldigt många år tillbaka i tiden. Men verkligheten är för många fortfarande den samma. Oavsett motgångar blir man lätt en spricka i systemet. Man drunknar i intryck och tappar bort sig själv. Många bär på en skam de inte kan förklara. En känsla av utanförskap. Att ingen ska förstå. För hur ska någon kunna förstå om man själv inte förstår vad som händer? Varför mår man som man mår?

För det var trots allt efter kraschen det jobbigaste började. Vägen tillbaka. När man är för frisk för att vara sjukskriven men för sjuk för att orka med allt vad vardagen innebär. Jag har så många gånger sett mig själv stå i någon slags mental skamvrå på grund av att jag skämts så mycket. Skämts över att vara ung och sjuk – utan brutet ben.

Under min högstadietid var jag en duktig tjej med bra betyg. En person som inte hördes men heller inte glömdes bort. Utan vidare prestationskrav hemifrån formade jag min egen värd. Jag begravde mig i skolarbeten för att slippa tänka på hur ful jag var. För det hade jag redan fått höra.

Jag har blivit anklagad för att vara lat och ha dålig attityd. Att få vinken att jag överdramatiserar mina symptom, att jag skapat min egen verklighet och att jag ”bara måste tro på mig själv mera”. Att specialläraren på okänd ort absolut inte kan hjälpa mig med praktiska saker i skolan eftersom panikångest inte räknas som ett specialbehov.

”Du har väl inga inlärningssvårigheter”? frågade man mig.

”Nej” svarade jag. ”Jag har lätt att lära mig”.

”Då kan vi inte hjälpa dig. Du kan istället prata med en stödperson”.

Stödpersonen tyckte att jag skulle tänka positivt.

Vi har vuxit upp med att det är fult att säga nej. Vi skall vara glada över alla möjligheter som är oss få förunnat. Arbeta på hög växel, inte nöja oss med mindre. Inför samhället förlorar vi vårt värde då vi inte passar in i formen. När vi inte tillför samhället, det vill säga arbetar, förlorar vi inte bara en stor del av vår identitet, sociala liv utan också värdet i samhällets ögon. Hur tar man sig upp ur skiten utan vare sig förståelse eller verktyg?

För när vi ligger hemma med feber och angina har vi världen på vår sida, men när vi inte förmår oss att stiga upp ur sängen eller matlagningen tar dagens krafter, då är vi lata. Lata människor som inte tillför samhället någonting. Då kunde man lika gärna aldrig kliva upp igen.

Några kliver aldrig upp igen.

Vi ska ända från barnsben lära oss att vända andra kinden till. För då är vi tillräckligt starka. Då lyser vi en sådan oerhörd självrespekt utåt att motståndaren slutar. ”Men lyssna inte på dem”

Sedan när ska vi lära oss att acceptera en massa skitsnack och samtidigt bara lära oss att inte lyssna på det. Ja, truga en sten stor som en knytnäve i halsen på oss och svälj. Det känns ingenstans. För det var just det som jag var med om en gång i tiden. Sanningen bakom min panikångest. Osynlig mobbning som lämnade kvar infekterade sår. Oroliga omständigheter och minnen av en falsk fasad, den ”duktiga flickan” jag förträngde djupt in. Och som en dag kom ikapp mig.

Psykisk ohälsa är idag ännu ett väldigt tabubelagt ämne. Man ska inte behöva använda hälften av sin energi på att gömma sig, men det har jag gjort. Och ärligt talat så gör jag det fortfarande i viss mån. Men jag vill motverka det. Jag vill inte att skammen ska göra att man inte söker hjälp. Trots att jag är fri från utmattningsdepressionen i dag händer det att panikångesten gör sig påmind. För ibland tar jag ett steg tillbaka och hamnar i det där presssamhället med ordet krav som blinkar framför mina ögon. Och jag vänder mig ibland inåt, sjunker ihop och önskar att jag levde som jag lär. För det är inte alltid så jävla lätt att vara människa.

I en värld där vi anses ha nyckeln till vår egen lycka är den högsta skammen av allt att må dåligt. För då har man gjort något fel. Hanterat saker på fel sätt. Grävt sin egen grav. De ”svaga” rensas sakta bort och kvar blir de som orkar. Det finns inte tid. Det finns inte pengar. Det är tydligen viktigare. Men en dag orkar inte heller de.

Det handlar om att bry sig om varandra. För vad spelar det för roll om en person lider av brutet ben eller brusten själ? Ingen människa är värd att hånas för sina motgångar i livet, oavsett hur de tar sig i uttryck. Man kan inte alltid veta vad en annan människa går igenom eller vad hen har för bagage. Men man kan komma ihåg hur det är att bry sig. Ingen kräver att man ska förstå men många önskar att någon skulle orka lyssna. Vi är så rädda för det vi tror är annorlunda att vi inte vågar närma oss det. När vi kanske egentligen bara är rädda för att säga fel.

Kameran blev som ett slags skydd, min rustning i världen. När jag som tonåring befann mig på diverse hemmafester eller andra sociala tillställningar var kameran mitt stöd. Genom den fann jag en stor del av mig själv. Minnen bevarades, känslor bearbetades, och framförallt – jag märkte att jag var bra på någonting. Jag såg andra saker andra inte ser. Kameran och texten blev för mig ett sätt att överleva. Och idag tar jag det ett steg längre. Det handlar inte längre om bara mig. Det handlar om oss. För tiga är inte guld. Och jag är inte min panikångest.

Texten är en reflektion över egna erfarenheter.

Vad tycker du?