En maktkamp mellan en grupp vackra eller mindre vackra män och kvinnor med olika ekonomisk och social bakgrund. Vilda fester där vinet flödar. Explicita sexscener med klart syfte att chockera. Falskspel och knivar i ryggen av folk man litar på. Nervpirrande (bröllops-)ceremonier där allt kan hända. Nej, detta är inte en beskrivning av den kritikerrosade serien Game of Thrones. Det handlar om ett annat omtalat TV-fenomen: Paradise Hotel.
Paradise Hotel är en dokusåpa som först uppstod i USA år 2003. Två år senare gjordes den första svenskam versionen och i skrivande stund sänds den sjätte säsongen på Sveriges TV3 (vi i Finland kan följa serien via TV3 Play på nätet.) Handlingen i säsongen baseras på att ett gäng unga singelkvinnor och –män (som verkar ha castats enligt vem som mest lever enligt mottona ”YOLO” och ”I regret nothing”) ska försöka hålla sig kvar på ett mexikanskt lyxhotell så länge som möjligt. Detta gör de genom att bilda par med någon av motsatt kön och i slutet av varje vecka hålls en parceremoni där den som inte får något par blir hemskickad. Varje vecka kommer det in en ny singel som måste försöka övertala någon av motsatt kön att ställa sig med hen. Ibland får den nya singeln eller någon annan immunitet för att göra spelet ännu mer oförutsägbart – allt i enlighet med mantrat ”Vad som helst kan hända i Paradise Hotel”.
Om man ser en hel säsong av Paradise Hotel lägger man ner 1600 minuter av sitt liv på den. Varje måndag, tidsdag och onsdag är man upptagen mellan klockan 23 och 24. Man spenderar i princip mer tid med deltagarna än med många av sina vänner. Man får se dem göra samma dumma fyllemisstag om och om igen. Sedan spenderar man en stor del av dagarna tills nästa måndag med att analysera och debattera avsnitten med andra PH-fans. Jag skulle till och med våga påstå att ingen serie, inte ens den ovannämnda Game of Thrones, har lika många hängivna fans i min vänkrets.
En stor del av Paradise Hotels dragningskraft tror jag beror på att man som tittare kan känna sig lite bättre än de ”grisiga” deltagarna. Att få döma någon annans dåliga val är skönt, och eftersom de själva valt att vara med i TV känner man sig berättigad att kritisera dem.
Fast fans är kanske lite fel ord. För trots de konstanta diskussionerna om och referenserna till PH bland mina vänner är det nog väldigt få som skulle erkänna att de faktiskt gillar serien ”på riktigt”. Den beskrivs som trashig, pinsam, äcklig och sexistisk. Folk beklagar sig på att de ödslar så mycket tid på serien då de borde jobba, studera eller sova och hävdar konstant att den här säsongen är sååå mycket sämre än den förra. Men ändå fortsätter de titta.
För det är ju så otroligt underhållande att både se på och prata om PH. Vem man har som favoritkaraktär kan ofta leda till eldiga debatter (personligen hejar jag den här säsongen på den karismatiska men manipulativa SMAIL och den överdramatiska men godhjärtade SAGA). Det är vanligt att använda metaforer från PH för att beskriva verkliga personer eller situationer ”Han var så sjukt hemsk, nästan som när Jeppe släppte kulan förra säsongen” eller ”Alltså hon var ju helt Saga igår”. Och några bekanta till mig har till och med erkänt att de skulle älska att själva vara med i PH, även om en sedan beklagade sig på att hon nog inte är tillräckligt trashig för att bli castad.
Trashigt är det verkligen så det förslår. Deltagarna visar upp alla sidor av sig själva, många av dem mindre klädsamma (fyllegräl, spyor, gråtattacker, nakenhet…). Vissa porträtteras i väldigt ofördelaktigt ljus, vilket säkert inte kommer att gynna deras framtida karriärer (även om Sveriges framtida prinsessa SOFIA HELLQVIST ju var en deltagare i säsong ett, och henne går det knappast någon nöd på.) En stor del av Paradise Hotels dragningskraft tror jag beror på att man som tittare kan känna sig lite bättre än de ”grisiga” deltagarna. Att få döma någon annans dåliga val är skönt, och eftersom de själva valt att vara med i TV känner man sig berättigad att kritisera dem.
Men på det stora hela är Paradise Hotel ändå ganska harmlöst. Det är lättsam underhållning som talar till vår primitivaste sida och eskapistisk avkoppling efter en lång dag. Reaktionerna efter avsnitten har i alla fall bland mina vänner ofta lett till djupare diskussioner om ämnen som kärlek, sex, feminism och offentlighet. Så jag kan lugnt erkänna att jag kommer att se varje avsnitt tills säsongen slutar. Antagligen nästa säsong också. Och vet ni vad? I regret nothing.
