”När hon sträcker ut sin hand kan hon nå tre väggar. Hon känner på väggen på sin högra sida. Den känns kall mot hennes hand.”
I början av Närhelst hon kommer sitter Alice, en 23-årig litteraturstuderande på toaletten och blundar efter att ha delat på flera vinflaskor tillsammans med den drygt femtioåriga bibliotekarien Ulrika. Alice blundar och känner på de trånga väggarna i Ulrikas badrum, Ulrika som står i köket och sjunger.
Närhelst hon kommer är Jolin Slottes andra roman och kretsar kring den intensiva kärleken mellan Alice och Ulrika och varvas med de chilenska gruvarbetarna som för några år sedan blev instängda i gruvan, om den missbrukande mamman som blev påkörd av en spårvagn och om vad som hände sedan.
– Hur blir vi synliga, sedda? När mamman som blir påkörd av en spårvagn handlar det i kvällstidningar mest om att en före detta miss Finland, som råkar vara passagerare i spårvagnen, vrickar foten. Det blir berättelser om kändisskapet, inte om mamman. Det är det som syns, säger Slotte.
I öppningsscenen av boken sitter även Alice instängd, frivilligt instängd både på toaletten och i sin fylla och korrigerar strumpbyxorna som hon klätt på fel. Känner på väggarna, blundar och öppnar ögonen. Och vad händer egentligen sen efter att ögonen har öppnats och gruvarbetarna kommit upp ur gruvan? Frågar sig Slotte.
– I boken finns en scen där Alices vän Fanny blir våldtagen och Alice hör ljud från ett annat rum. Eller tror sig höra, är inte helt säker, vet inte om det är så för hon är också full, kan inte riktigt koppla ihop de olika trådarna. Hon ingriper inte. Hur tänker Alice då, hur tänker vi då, när vi kanske märker att något är på gång men inte ingriper.
”Alice sträcker ut sina armar igen. Den fjärde väggen är onåbar.”