Problemet är bristen på små billiga lägenheter som kan husera studerande som lever på små tillgångar.
Av Helsingfors bostadslösa är var fjärde under 25. De flesta av dessa bor på någon kompis soffa och flyttar runt med jämna mellanrum. I senaste Studentbladet kan du läsa om Giuliua Archimede som flyttade till Finland för att studera träarbete på ett avgiftsbelagt magistersprogram. Läsårsavgiften på 6500 euro lämnar inte mycket utrymme för hyreskostnader, som i huvudstadsregionen har skjutit i höjden. Archimede har bott på soffor, men har flyttat runt för att inte känna sig i vägen. Så här ser verkligheten ut för en del studerande.
Nödlösningar finns, men de erbjuder inte långvarigt boende och billiga långvariga lösningar stöter på patrull. Containerbostaden är billig att producera och kunde ge studerande tak över huvudet för en relativt låg hyra. Visst är lösningen inte optimal, men den skulle fungera som snabbmedicin på problemet. Lägenheterna fyller däremot inte Helsingfors stads kriterier på lägenhetsstorlek (nybyggda lägenheter får inte vara under 20 kvadrat), så än en gång riskerar goda idéer att malas sönder av det oflexibla byråkratimonstret.
Bostadspolitiken i Helsingfors har överlag inte varit långsiktig. Det säger bostadsexperten Peter Fredriksson från miljöministeriet i senaste Studentbladet. Han säger att lokalpolitikerna föll för idén om den finländska drömmen då Finland fick euron. Alla skulle få billiga lån och bygga eller köpa sina egna hem. Produktionen av hyresbostäder stannade av. Riktigt så här blev det inte och de negativa effekterna ser vi i dagens bostadsbrist.
Bostaden är A och O för ett fungerande liv och borde vara en mänsklig rättighet för alla, oberoende om livets andra pusselbitar har fallit på plats eller inte. Det är först då som människan kan bygga upp resten av sitt liv. Denna inställning borde gå från teori till praktisk handling bland Finlands politiker. Har de bostadslösa några politiska vänner?
