Och det är en kvinna som gjort allt hon ska: studerat till magister på nästintill utsatt tid. Hittat jobb.
En annan bekant arbetar på sitt fjärde, kanske femte korttidskontrakt vid firman X. De håller honom på kontrakt som är fyra månader eller kortare. Bekvämt, då behöver de inte erbjuda företagshälsovård. Jag tänker sluta någon dag, lämna dem i pisset, säger han.
Och det är en kille som gjort allt han ska: studerat till magister på nästintill utsatt tid. Hittat jobb.
Och så kan de inte erbjuda fortsättning på kontrakt, utan uppmanar att söka sommarjobb, eller anmäla sig som arbetslös och ersätta någon på alterneringsledighet. Utnyttjar systemet som instiftades för att få människor ut på arbetsmarknaden. Alterneringsledigheten tar slut, vad hände sen?
Jag vill svära. Skrika någon i ansiktet. Inbilla att företaget har känslor, och att någon skulle ta illa upp, få en uppenbarelse. Men så är det inte. Irrationellt skrikande leder ingen vart. Vårt lands heliga ko – ekonomin – går inte att motargumentera.
Och här någonstans ligger den stora illusionen. Illusionen om att arbetsgivaren inte förlorar något med korta kontrakt. Visst betyder det lägre kostnader, men det finns något hos arbetstagarna som inte nås då de styckas på detta sätt. Arbetsgivarna får inte samma hängivenhet, inte samma insats. Varför ska vi bry oss om något som inte bryr sig om oss.
Fan! Jag svär ändå, och låtsas att någon hör.
