Ett år i staden som räknar ner till Eurovisionen. Jag åkte till Köpenhamn med glittrande förväntningar. Jag ville se hur sociologi gjordes på andra ställen än i Finland. Jag letade efter nyare tankar och någon som läser originalverken. Jag längtade efter att andas sociologi, debattera mera leva lite annorlunda.
Samtidigt ville jag åka någonstans som inte var för exotiskt. Någonstans där jag kan tänka mig att bo. Någonstans där jag kunde kyssas på gator och dricka vin i parker. Var blev jag och blev det sociologi?
Regnet är alltid våtare här. Vindarna skarpare och männens skägg längre. Folk sitter längs med parkernas bänkar. Det har varit evigheternas höst. November går aldrig över. Regnet faller i dimmor över staden. Cyklarna skriker i motvinden. Mina skor läcker ständigt in vatten. Höststormarna närmast våldtog staden. Tågen slutade gå och bussarna körde där träden inte låg över vägarna. Vi tände ljus och drack vin. Vi gick inte ut. Vi såg på träden som lutade sig över gårdsplanen. Vinet tog slut och vi tänder flera ljus och köper mera vin. Det rödaste av rött i en stad som aldrig slutar blåsa.
Jag åkte till Köpenhamn för att jag ville glömma lite av Finland. Jag åkte hit för att hitta nya gator – ett ställe där väggarna inte lutar sig emot en. Jag hittade en balkong. Jag hittade en internationell familj. Jag trivs så det värker i alla mina hjärtan och kapillärer. Sociologin flödar ikapp med vinet och folk har verkliga drömmar.
Min internationella familj tar hand om varandra. Vi kokar mat och kammar varandras hår. Engelsmännen dränker sorger i cigaretter och te. Kanadensiskan är det gladaste jag någonsin träffat. Jag kommer att sakna dem. Även om jag befinner mig i Danmark har delar av mitt hjärta bestämt sig för att sprida ut sig mellan Leeds, Toronto och Frankfurt. I juni kommer det att ligga blödandes på flygfältet. Söndertraslat av minnen i säkerhetskontrollen. Jag kommer att sakna nätter på sönderrökta barer och alla dagar som regnade bort. Den evigt melankoliska hösten, alla cykelturer och stulna kyssar. Jag lärde mig älska mentol cigaretter och lät alla jäkla liv invadera mig. Jag fann mig gråtandes över delfiner och andra människors relationer. Jag grät över böcker som aldrig slutade lyckligt. Jag tände flera ljus och insåg att Köpenhamn aldrig var någonting annat än underbart.
Ett halvt år kvar. En Eurovisinon att beskåda live. En vår att cykla genom och halvfärdiga diskussioner att räta ut. Här är det gott att vara. Det är inte exotiskt – men det görs liv här. Det är dofter av melankoli och kärlek. Jag tänder flera ljus och cigaretter.
Kanadensiskan cyklar längs med regnvåta gator. Vi är inte på väg någonstans. Vi stannar och tittar på svanarna som går över isen över sjön. Hon suckar över min kebab. Hon tål inte människor som äter kött. Vi cyklar vidare. Jag är frustrerad över hennes syn på invandrare. Vi förstår inte varandra. Jag äter kött emellanåt, hon har svårt för invandring. Vi faller ihop i en liten hög av utmattning av åsikter som inte förenas. Hon tänder en cigarett och säger ”om alla vore som du skulle vi inte ha krig”. Jag kontar med att jag kommer från den minktätaste orten i Finland. Hon ser och ler och låter röken ringla mot en ljusnande vårhimmel. Hon säger ”om du räddar mänskligheten, tar jag hand om resten”. Vi cyklar hemåt och bortåt. Det här är det bästa av Köpenhamn. Nya bekantskaper som aldrig försvinner. De som stannar trots att det ligger kontinenter mellan oss. Det är nästan som en saga. Post-post-post modern saga.
