Jag frilansar mycket, och snuttarbetar. Jag har aldrig haft fast anställning, något som längre knappt får någon att ens höja ögonbrynen. Det börjar bli standarderfarenheten av arbetslivet för dem som med mig är födda i början av 80-talet. Nu som då söker jag heltidsanställning där jag hittar det (dagis, ungdomsgårdar, etc), för att få lite paus från stressen med att få ekonomin att gå ihop.
Mitt senaste heltidsjobb var kommunalt. Jag var anställd på den arbetsplatsen ett drygt halvt år – givetvis med kontraktspaus under semestermånaden juli. På de sex månaderna hade jag tre olika arbetskontrakt, alla med olika längd och olika lönenivå. Ungefär en vecka innan respektive anställning tog slut fick jag veta om jag fick förnyat kontrakt då det förra tog slut. Frustrerande. Och fruktansvärt otryggt. Men – åter igen – knappast ovanligt.
Det som dock fick min bägare att rinna över just inför skrivandet av den här kolumnen var att ett projektbaserat arbete som jag hade blivit erbjuden inte blev av. Beskedet om att arbetet skulle utebli fick jag först tre månader efter att jag hade blivit ”anlitad” (citationstecknen beror på det att jag aldrig fick något kontrakt utan bara muntligt löfte om arbete). Nåväl, i just det här fallet var det inte arbetsgivaren som hade det största ansvaret för att min del i projektet inte blev av, utan en tredje part. Ändå: jag hade blivit vidtalad för ett arbete, och gick i tre månader i hopp om att det skulle bli av. Konsekvensen blev, tyvärr, att jag inte aktivt sökte annat arbete under tiden, eftersom jag hela tiden trodde att jag snart, riktigt snart, får sätta igång med det arbete jag hade blivit lovad.
Kort före den här incidenten hade jag muntligt blivit erbjuden en heltidstjänst (OBS. inte en fast anställning) och inkallad på möte för att skriva kontrakt och komma överens om detaljerna. Nå, när jag sedan kom in på kontoret på arbetsplatsen fick jag höra att det jobb jag hade blivit erbjuden gavs till någon annan. Ingen förklaring gavs, inte heller någon ursäkt.
”Men du vill väl säkert jobba lite deltid?” fick jag höra.
Nej, det vill jag inte. Inte om det innebär att arbetsgivare får leka med oss arbetstagare på det här sättet. Inte om jag anländer till ett möte i tron om att jag får börja på det heltidsarbete jag blivit erbjuden.
Det finns ett ansvar här som i alla de här situationerna jag beskriver har gått förlorat.
Arbetsgivarens ansvar. Ett ansvar som inte sträcker sig till enbart utbetalningen av lönen, utan som också gäller för hur arbetstagare behandlas och bemöts på arbetsmarknaden. Problemet är bara det att jag som arbetstagare har hunnit bli van vid att det är så här. Ändå gör jag inget åt det, utan bara sväljer min frustration och ilska.
I fjol gav de svenska författarna Rebecka Bohlin och Sara Berg ut boken Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet, som handlar just om frustration på arbetsmarknaden. Den ska jag minsann läsa nu.