popessä2010-talet kommer att gå till historien som årtiondet då Skandinavien brottade ner Finland och gned högklassiga tv-serier i dess ansikte i något som kändes som en evighet.

Danmark är duktiga på film är ingen nyhet. Den vita duken har varit svenskarnas slagfält sedan Ingmar Bergman och danskarna har gjort sig kända senast med Lars von Triers terapifilmer. Medan grannländerna har erövrat världen har vi i Finland fått nöja oss med sju uppföljare av Vares och en miljon filmer med Jasper Pääkkönens öppna mun. Aki Kaurismäki har ändå sett till att kvalitetsskillnaderna aldrig blivit obekvämt stora.

Men på tv finns ingen Kaurismäki. På tv i Finland finns i själva verket ingenting alls.

Finländsk tv har inte på flera år varit något annat än reality och aktualiteter. För dramakvoten står Yle med sina stödarbetsplatser för skådespelare och MTV med den obligatoriska såpan. Inte kanske i sig så farligt, men råkar man ens snegla västerut, blir det riktigt pinsamt.

Samtidigt som finskt tv-drama ligger och väntar på att någon ska dra ur stöpseln, görs det bättre tv-serier i Norden än någonsin tidigare. Med serier som Borgen, Bron och Solsidan är det inte ens en stor överdrift att tala om att Sverige och Danmark inte bara är bland de bästa på att producera i Europa, utan i hela världen.

Det värsta är att ingen av serierna är megalomaniska verk i HBO-stil med budgetar som kan jämföras med statens. De är inte billiga, men ändå rimligt budgeterade och skulle vara alldeles genomförbara i Finland.

Finländska skådespelare kan man inte heller skylla på. Det är inte talangen att uttrycka sig som är den stora skillnaden mellan länderna. Problemet ligger i det som uttrycks.

Både det politiska dramat Borgen från Danmark och den svensk-danska kriminalserien Bron bygger på fruktansvärt starka manus. Handlingen lever och engagerar, men framför allt fungerar karaktärerna. Finsk tv har ingen Birgitte Nyborg eller Saga Norén, Länskrim, Malmö.

Frågan är om finsk tv någonsin har haft bärande karaktärer. Ser man på de riktigt stora namnen i det här landet, märker man en viss tendens. Vesa-Matti Loiri, Spede, Kummelit, Pirkka-Pekka Petelius … Gamla och döda män som gjort slapstick-humor för väldigt länge sedan.

Om Finland var grymt bra på humorserier skulle det vara något av en tröst, men inom den kategorin är skillnaden minst lika stor som i dramat. Sverige har Solsidan och Danmark har Klovnen. Briljanta komedier som bygger på välskrivna karaktärer på samma sätt som dramaserierna.

Komiken i Finland har gjort enorma framsteg under de senaste åren och det råder ingen tvekan om att det skulle finnas skådespelare till hurdana satsningar som helst. Men då stöter vi på samma gamla hinder – manuset. En del lovande projekt har genomförts under de senaste åren, med serien Kimmo som en svag ljusglimt, men det är fortfarande en väldigt lång väg till grannarnas nivå.

Så länge det nuvarande utbudet lockar tittare i den mån det gör, kommer det inte finnas någon press på att göra bättre serier i Finland. Men det faktum att nordiska serier allt oftare börjar synas i toppen av tittarlistorna borde leda till att varningsklockorna så småningom började ringa.

1 kommentar till “Sämst i klassen”

Vad tycker du?