Ljudet av glas som krossas.Tarja stelnar till och tillrättavisar sedan upprört klåparen Pentti. Där rök tio cent, en livsviktig slant för paret som numera lever på att samla flaskor och som fiskar sin föda ur kolerabassängen. Inom kort har Tarja förvandlats till Jörn Donner, som bolmande på en elcigarett förolämpar publikens teatersmak och inte långt därpå har Arja Saijonmaa intagit scenen för att marknadsföra sin bastubok och beklaga sig över att tvingas uppträda i Ingå. Så ska vi inte heller glömma världens frommaste Elisabeth Rehn som framhåller hur nära hon var att vinna presidentvalet 1994, kulturfondsrepresentanten Gusi som ser businessmöjligheter i ordet ”kiva” och drottning Silvia som nekar Tarja asyl i Sverige.Det här är fragment av pjäsen Skamlöst, en enmansshow i ordets sanna bemärkelse, med tanke på att 24-åriga Christoffer Strandberg ensam står för manus, regi och skådespeleri.
Ett par dagar efter premiären träffas vi på samma scen på Teater Viirus. Borta är den röda sammetsridån framför vilken pjäsen utspelar sig, klädhängaren, stolen och det lilla bordet belamrat med diverse småsaker, så som Arjas bastubok. Allt är tyst och stilla, en underlig kontrast till premiärkvällen då förväntan och finlandssvenskt nå morjens låg i luften, vinglas tömdes och publiken var ett enda frustande skratt, speciellt tanten några bänkar ifrån som tvångsmässigt knäppte med fingrarna varje gång hon tyckte något var roligt, vilket var ungefär hela tiden. Och visst förstärks kontrasten av att nu se Strandberg som sig själv, utan morotsfärgad tantperuk och yviga divamanér. Höra hans egen lugna röst, inte Silvias otydliga mummel eller Jörns slafsiga läten. Det känns främmande och nästan lite surrealistiskt, som om premiärkvällen bara var en vrickad dröm.
För ganska många år sedan, då varken Youtube eller andra moderna uppfinningar existerade, lyssnade en tonårig Sjundeåpojke med intresse för amatörteater på radio. Ljudvågorna bar med sig en välbekant presidentstämma, en stämma som väckte en slag insikt ”så där låter hon ju!” till liv hos pojken, som sedan försökte hitta rösten i sig själv. Och bra lyckades han, kan man så här efterklokt säga.
Strandberg beskriver hur dragningskraften i imitation och dragshow, något han också sysslar med, bokstavligen ligger i att klä på sig någon annan och vara totalt fri i den rollen.
– Du är så långt ifrån dig själv, en trettonårig kille är på alla sätt och vis långt ifrån en sextioårig kvinnlig president. Det är jättebefriande att ta på sig en mask som inte alls är din egen.
Med tiden har Tarja fått ge utrymme också för andra karaktärer, och viljan att uppträda resulterat i studier vid Teaterhögskolan, varifrån Strandberg inom en nära framtid utexamineras – magistersarbetet behandlar processen kring att skriva en egen pjäs. Enligt Strandberg känns studierna idag ganska avlägsna, men han framhåller hur de tre första kandidatåren komprimerar en utveckling på tio år, och beskriver hur han under studierna tvingats blotta sig och märka att man inte kan dölja saker för sig själv.
– Jag upptäckte en total ärlighet mot mig själv, vilket var skrämmande men också utvecklande och hälsosamt när man ska leva ett helt liv på scen, uppträda och ge av sig själv till andra. Jag tror det är viktigt att vara du med sig själv, då är man också stark och tål kritik.
Vidare berättar han hur han under studierna blev kvitt någonslags grundläggande skam och blyghet, en blyghet som i barndomen var en betydande orsak till att syssla med med teater. En roll han minns med särskild värme är kanske lite oväntat en italiensk afghanhund, en stor diva som tillsammans med sina hundvänner rymmer från en kennel, en roll som på sätt och vis lever kvar ännu idag.
– Egentligen är Arja Saijonmaa en förlängning på den rollen, en äldre diva helt enkelt. Jag har alltid fascinerats av den typen av människa. Det handlar om det som också är essensen i Skamlöst, det hämningslösa sättet att ta plats, inte från någon annan, utan att finnas i ett rum och ta plats fullt ut utan att skämmas. Det har varit det blyga barnet i mig som alltid har velat komma dit själv, men aldrig vågat privat utan via en roll på scen.
Idén om att göra showen som slutligen blev Skamlöst föddes för ungefär ett och ett halvt år sedan, efter att Viirus ledning sett Strandberg uppträda med en av sina karaktärer och gillat vad de såg. Kort därefter kom förslaget om en egen show och Strandberg var inte sen att tacka ja.
Han beskriver hur Skamlöst hittat sin form genom omfattande research av eget material, genom att läsa gamla manus och plocka fram guldkornen ur dem.
– Jag har verkligen skrattat för mig själv när jag suttit här i tio minuter och varit Jörn Donner i en tom sal.
Till skillnad från tidigare då han jobbat själv, har han nu varit tvungen att öppna upp sin kreativa process för andra på teatern. Att få respons mitt i arbetet har känts både givande och främmande.
– Jag har alltid haft jättesvårt med att någon kommer och tittar på ett halvfärdigt arbete. Det måste vara så perfekt det kan bli, först sedan har en publik fått se, så har det varit också på skolan.
I föreställningen finns en hel del utrymme för improvisation utgående ifrån vad som sker med publiken och eftersom alla karaktärer på scen är levande personer håller han koll på vad de har för sig så att publiken inte ska veta mera om dem än han själv. Men att spela levande personer har också ställt andra krav.
– Det är jätteviktigt att själv ha klart för sig vad man har för förhållningssätt gentemot dem, vad man vill säga med att ha verkliga personer på scen, dessutom som ganska karikerade. Jag har varit noga med att säga jag inte försöker återge personerna, utan att det här är konstnärlig tolkning av dem. Jag försöker inte påstå att det är så här jag tycker att de är.
Strandberg säger att han visserligen skulle bli ganska ställd om Arja Saijonmaa plötsligt satt i publiken, men att kompromissa på scen skulle inte komma på fråga.
– Jag har det hemskt klart för mig att det här inte är mobbning, jag vill inte göra narr av personerna, snarast leker jag med den bild media målar upp, den bild man så gärna vill tro när man läser om dem. Jag tror också att människor ser att jag gör det med stor värme, vilket gör att det blir harmlöst. Det är ju främst mig själv jag blottar, min egen humor, vad jag sett och upplevt som roligt.
Vad är det som får dig att skratta?
– Det som är banalt men görs fullt ut, människor som tar sig själva och saker på stort allvar. Det är något som tilltalar mig i att se en president eller stor kulturpersonlighet tala om de mest banala saker men göra det med full trovärdighet. Det som däremot inte är roligt är att slarvigt skämta omkring med saker. Mycket stand up går ut på att ta allvarliga teman och lite slarvigt och fult skämta bort dem med dåligt språk.
Strandberg har också gjort stand up, men han betonar att det måste likna honom själv – utgångsläget är att vara skådespelare och utnyttja det i allt annat. Som exempel lyfter han fram sina dragshower, där karaktären Bloody Mary, också känd som Verinen Marjatta, alltid sjunger live och varvar framförandena med mellansnack, i stället för att bara framföra sång efter sång. Hon är en ungdomsledare från Ikaalis församling, en ultrakonservativ terrorist vars uppgift är att hela alla onormala, att rädda Finland och hela världen – och dessutom vinnare av Miss Drag Queen 2013.
– Det finns ingen annan form där publikkontakten är så extrem och givande som i drag. Ingen annanstans kan du skälla ut din publik, vara fräck och hänsynslös och få så mycket kärlek. Det är något i drag och i att byta kön som gör att det förväntas en viss fränhet och fräckhet, vilket jag tycker är hemskt roligt och triggande.
Enligt Strandberg kan man se likheter mellan drag och stand up, i och med att de båda är uppkomna ur en subkultur och har som uppgift att vara narren i vårt samhälle, något skådespelaren inte nödvändigtvis är.
– Jag har ett behov av att kommentera min omvärld, vilket jag inte alltid får göra i teater, utan som skådespelare förverkligar jag ofta en regissörs vision. Hur mycket frihet jag än skulle ha i min tolkning är det inte min vision, det är inte jag som bestämt vad som lyfts upp.
Däremot får han i drag och stand up själv välja vad som är viktigt och bör kommenteras.
– Bloody Mary har ju verkligen varit en frän attack. I stället för att göra en karaktär som är pro sexuella minoriteter har jag gjort en som är anti-alla. Det är också det jag ser i min omvärld, folk som bara vill förbjuda andra människors existens. Det vill jag kommentera genom att göra en ganska extrem Päivi Räsänen på scenen.
Drivkraften bakom allt skapande är ändå en vilja att framkalla glädje. Inte endast skratt, utan en gemenskap och ett forum där man kan vara lugn och må bra i stunden.
– Sedan kan man där kommentera viktiga saker.
Framtiden verkar Christoffer Strandberg inte vara hemskt bekymrad över.
– Jag är forftarande övertygad om att det är möjligt att göra det omöjliga och syssla med allting, ännu har jag inget behov av att rikta in mig på något speciellt. Jag försöker så gott jag kan åka slalom genom så många olika punkter som möjligt och ser än så länge inget hinder för att vara en trovärdig skådespelare, dragartist, komiker och filmskådis.
TEXT CELIA HILLO, BILD EMILIA NYBERG