Den ursprungliga bilden har tyvärr försvunnit från våra arkiv. Så kan det gå när man badar med byxorna på. Bild: Studentbladets grafiska hustomte.

Jag ska börja styrketräna. Heter det så? Jag är så ovan med den fysiska verksamheten att jag inte ens vet om det heter styrketräning.

kåseri_jonas2Menar jag bodybuilding? Nej. Oljad melanomhud, acne och förminskad steroidsnopp. Det påminner mig om tonårens enda semesterresa till Kanarieöarna. Acnen var större än snoppen.

Jag föreställer mig själv som en grekisk skulptör (från antiken, om jag var en grekisk skulptör i nutid skulle jag inte lyfta tyngder utan min döda farfars pension). Jag vill forma min kropp. Missförstå mig inte. Målet är inte att bli en Jersey Shore-kopia. Jag kommer inte att spänna i en wifebeater på Lejonstranden i Hangö. Ni behöver inte ringa kustbevakningen, liksom. Men vill jag leka skulptör kan jag gå en Arbiskurs. Det kan inte vara det enda motivet för min träning.

Jag är inte överviktig. Problemet ligger inte där. Jag är inte alltför smal heller, trots att jag på morgonen ser ut som en knackkorv som rymt från kylskåpet. Jag är okej, helt enkelt.

Så varför ska jag träna? Vad motiverar mig? Jag vill ha en mer muskulös fysik, det medger jag. Men trots att jag lyfte mera skrot än Kamula (ökänd styrketränande finnjävel med grisnacke från de fattigare områden i östra Raseborg) så kan jag inte träna bort min utstående navel. Den sitter där som Mount McKinley. Lyfter jag på skjortan blir det solförmörkelse. Kallt. Armageddon. Bruce Willis. Min kropp kan inte bli perfekt. Inte närapå. Skaparen, eller snarare riktigt dåliga gener, har också belastat mig med ett kroniskt hjärtfel. Jag får inte anstränga mig för mycket. Så varför försöka?

Jutta Gustafsberg skrattar åt människor som jag. Jag förstår det. Jag är okej med det. Om man någon gång på riktigt trott att Sauna Belt från Tv-Shop kan framkalla en six pack så är det mer än okej att skratta.

Grundförutsättningarna för muskelprojektet är alltså inte de bästa. Jag står inför många utmaningar. Jag är muskelträningens Indiana Jones. Jag måste undvika fällor, spindlar, ormar och nazister. Men när jag väl är framme, vid den heliga gralen och lyfter bägaren. Ja, vad händer då? Jag måste väl ändå dricka en proteinshake ur den.

Vad eftersträvar jag? Maskulinitet? Ja. Jag vill känna mig maskulin. Men vill jag ha något större, något mäktigare än Kike Elomaas åttiotalsmuskler? Kan orsaken bakom allt vara hopp om samhörighet?

Där sade jag det. Jag vill vara en av dem. Jag befriades från militärtjänstgöringen och förstod inte många ord när jag var ute med mina beväringskompisar en lördag kväll. Stägä, dägädollar, motivemppa. För mig låter det fortfarande som en onödig sång av Petri Nygård. Jag kände mig utanför. Jag vill inte känna mig utanför längre. Jag vill förstå.

Jag vill prata om grynost och reps med självsäkra radiopratare på jobbet. Pump the iron. Jag vill se ådrorna utvidgas i tinningen. Jag vill uppleva maskulinitet när hantlarna slår mot varandra. Heavy metal. Jag vill känna en sur svettlukt i omklädningsrummet. I bastun vill jag prata något onödigt om vädret med honom som alltid är på gymmet. Jag vill tillhöra något större än mig själv.

Still alive …

Om skribenten
Publicerad
oktober 28, 2013

Lämna ett svar