Den ursprungliga bilden har tyvärr försvunnit från våra arkiv. Så kan det gå när man badar med byxorna på. Bild: Studentbladets grafiska hustomte.

Ett dammigt mötesrum fyllt med blått videokanonljus och paragrafer. Utredningen om Gamla studenthuset har landat på Helsingfors universitets Studentkårs bord.

 

teemu haedshot

Där föreslås det att körerna och orkestrarna inte ska få öva lika mycket i framtiden om man vill hyra ut huset till utomstående företag och tjäna pengar. Och tjäna pengar, det vill styrelsen som sitter samlade i det dammiga mötesrummet göra. Lite diskussion och en slutsats. En klubba som slår mot ek, fundersamma men bestämda blickar.

– Ni vet väl vad som nu kommer att hända?

Det visste knappast någon. Beslutet att visa dörren åt studentkörerna har orsakat den största katastrofen i Svenskfinland sedan Peppar.fi. Som vem som helst som måste ge ifrån sig privilegier, blev körerna rasande. Det kunde antagligen studentkåren gissa. Men att beslutet skulle leda till en fullskalig mediedebatt med namninsamlingar och en chockerad Benny Törnroos hade nog ingen väntat sig.

Körerna är förundrade, hur kan uthyrningen av en liten musiksal ha någon som helst inverkan på hela byggnadens intäkter? Finns det inget värde i att föreningarna som huset dels är byggt för, får stanna kvar? De få svaren som studentkåren gett har varit luddiga. Det talas om affärshemligheter och svåra beslut som måste tas. Retorik i äkta Jutta Urpilainen-anda.

Musikkorporationerna har inte varit nöjda med de svar de fått, med all orsak. Studentkåren har säkert haft tunga argument för beslutet, men argument som aldrig sägs högt lugnar inte ner en enda finlandssvensk bariton. Körerna har fått ett starkt offentligt stöd, mest av folk som inte har så mycket att göra med ärendet. Viktiga personer med makt både inom kulturliv och politik har skrivit under adressen som samlats in för att låta musikkorporationerna stanna kvar.

Politikerna och opinionsbildarna som vädjar till studentkåren är samma personer som fört en offentlig debatt som inte på tiotals år har handlat om något annat än budgetar, inflation och stödpaket. Finland har fått en generation som endast hört legender om politisk ledarskap, men aldrig själv upplevt sådan. I stället har den vuxit upp i en värld med revisorer som berättat hur pengar ska sparas. Och när den generationen nu offrar kulturarv på kostnadseffektivitetens altare, undrar de äldre hur deras efterträdare inte har insett att allt inte kan mätas i pengar.

TEEMU KIVINIEMI

Om skribenten
Publicerad
juni 11, 2013

Lämna ett svar