Allt började när jag för ett år sedan hittade ett spel på loppis, Independence Day. Måste köpa det bara för nostalgins skull, men också för att jag aldrig hade några ordentliga splatter spel som barn. Nej, det var förbjudet. Däremot har jag en liten samling bubbliga och mjuka spel som utspelar sig i sagovärldar. I smyg spelade jag ändå Die Hard Trilogy som demo version och älskade att skjuta ner ”folk”.
I och med Indepence Day gick jag över en tidigare oöverskriden gräns och en skjutspelsidentitet började ta form. Det talas mycket om spelens dåliga inverkan, speciellt på prepubertala pojkar, eftersom många handlar om att döda, stjäla, och köpa upp prostituerade. Spelen är för aggressiva, för hänsynslösa, för blodiga. Och för en lågstadieflicka är dessa spel verkligen utanför ens arena. Nu 15 år efter att första gången ha tryckt på power knappen på min PS1 stiger jag in i denna pojkvärld och känner mig befriad.
Karlakarlar och horor
Klart att spelen ger en felaktig idealbild av karlakarlen som omringas av horor som han kan skjuta ner om han vill eller alternativt kasta pengar på. Machomannen som skjuter ner terrorister eller jätteödlor, ensamvargen som ska rädda hela världen. Ibland blir denna starka man skadad, ibland dör han, men han återuppstår alltid.
Så här i vuxen ålder dras jag till det som var förbjudet som barn. Jag vill ha ett spel där jag får skjuta och döda, där jag själv får vara denna hårda man. Spel som är gjorda av män, för män. Jag vill gå tillbaka och ta för mig av det som inte var riktigt tillgängligt förut.
Spel som representerar manlighet tar också fram min manlighet och de får samtidigt en större legitimitet när de sprider sig över ett bredare könsspektrum. Vem som helst kan ju tycka att det är roligt att personifiera en he-man, det är inte en sluten grupp som har tillgång till detta. Det handlar om att väcka ett alterego.
Om det är möjligt att vara man för ens en dag så är det absolut i videospelens värld. Och om spelen har en psykologisk inverkan, varför inte infiltrera lite mer kick–ass i vardagen? Allt är inte blodigt allvar. Sist och slutligen är de till sin spets drivna grabbspelen ganska parodiserande över just machomannen.
Rubriken syftar på en av många oneliners som machogaste mannen Duke Nukem har på lager. Yeah.
