MUSIK
Kvällens agenda var att först se hur Jansen klarar sig som vokalist och att sedan med skräckblandade känslor se hurdant spektakel filmen är.
Konserten börjar, lik förra gången jag såg bandet uppträda på arenan, med låten Taikatalvi uppförd av basisten och vokalisten Marco Hietala. Genom det vita trasiga förhänget ser man siluetten av Hietala i en vaggande gungstol. Sagan börjar.
Det känns som om det finns andra som vet vad som är på kommande, vilka låtar och i vilken ordning men som spänner sig ändå. När kvällens andra låt Imaginaerum kör igång verkar det trots bomberna på scenen och den visuellt snygga shown som om taket inte sprängs – än. Floor Jansen får, i sin kortkorta läderklänning, tydligt vältränade långa kropp och självsäkra scennärvaro, tankarna att fly till någon tatuering av en spelinspirerad krigsgudinna man någon gång sett. Och när hon börjar med att moscha håret med en sådan fart som får många män att inse att kanske kvinnor sen också kan slänga på håret bättre, känns det som om hon alltid varit där.
Bandets själsfigur Tuomas Holopainen och hans musikaliska genialitet lyfts fram i samband med en genomtänkt och väl uppbyggd show, som varken sparar på eld, raketer eller dramatisk visualisering, trots att det här är en förkortad, 1,5 timmes show, antagligen för att kunna spela upp filmen relativt tidigt. Därmed faller en hel del låtar från den vanliga spellistan för Imaginaerum-touren bort. Under låtarna Everdream och Ghost Love Score, som representerar tiden med Tarja Turunen som vokalist, slog Jansen igenom och publiken gav sitt godkännande.
Rösten passar perfekt både för den nya och gamla produktionen och jag är inte den enda som är av den åsikten. Under den lugnare bluesinspirerade låten Slow Love Slow hör man ivriga rop och visslingar från publiken – någonting man sällan ser av en finsk publik. Man hade hoppats på en längre show och saknade hittar som I Wish I Had an Angel, men kanske det fanns en orsak till att vi inte fick höra den. Kanske Holopainen äntligen har hittat sin ängel.
Och filmen då? Ja, en saga för vuxna som kanske på grund av dom låga förväntningarna överraskade mig positivt. Men om man inte är insatt i bandets musik kan jag tänka mig att det kan vara svårt att hitta någonting speciellt eller sevärt i filmen, som går ut på att en monstersnögubbe jagar en pojke.
