Kan tre timmar på skrivverkstad få både kreativiteten och självförtroendet att blomstra?
Studentbladets chefredaktör Natalie Skogman deltog i sin första skrivverkstad under ledning av estradpoeten och författaren Rosanna Fellman.
Att skriva är något jag gör varje dag. Att på kommando trolla fram något vettigt ur huvudet är däremot en helt annan sak. Och framför allt är jag inte särskilt förtjust i tanken på att sedan behöva läsa upp det jag skrivit.
Det är några av tankarna jag bär på innan jag ska tillbringa tre timmar på skrivverkstad med sju andra deltagare, under ledning av estradpoeten och författaren Rosanna Fellman.
Det knackar på dörren till Fellmans arbetsrum i Berghäll. Hon välkomnar några av de andra deltagarna och påminner var och en om att golvet är kallt och att det finns strumpor och tofflor att låna. Jag lånar också ett par.
En timme senare sitter jag i ett rum fullt av människor jag aldrig tidigare träffat och läser högt ur en text som jag inte ens visste att jag skulle skriva en stund tidigare.
Det är ungefär då jag inser att Rosanna Fellmans skrivverkstad har lyckats med något.
Rosanna Fellman (f. 1995) är från Jakobstad och mest känd som estradpoet och författare. Hon har studerat litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, där hon också var styrelseaktiv i ämnesföreningen Prosa. Hon etablerade sig som estradpoet under studietiden i Åbo och vann 2018 första pris i Arvid Mörne-tävlingen med diktsviten ”Störd”. Numera bor hon i Helsingfors och arbetar på sin fjärde bok, som utkommer på Förlaget hösten 2027.
”Jag är ingen stor pedagogisk gud”
Det är långtifrån första gången Fellman leder en skrivverkstad. Hon har också hållit skrivkurser vid Arbis i både Helsingfors och Åbo, trots att hon saknar pedagogisk utbildning.
– När jag höll min första skrivkurs 2020 var jag fortfarande studerande, så det är nog ett under att Arbis tog emot mig. Men jag tänkte väl att skitsamma, nog kan jag det här säkert. Det var ett ganska typiskt tankesätt för 23-åriga Rosanna. Hon var väldigt präglad av megalomani, säger Fellman och skrattar.
Med åren har hon samlat på sig erfarenhet.
– Jag är absolut ingen stor pedagogisk gud, men jag får själv väldigt mycket ut av att hålla kurserna. Jag blir inspirerad och får träffa olika människor.
Den här kvällen står en skrivverkstad på schemat, vilket skiljer sig en aning från en längre skrivkurs.
– En kurs kräver ett större engagemang och riktar sig till den som vill satsa mer på sitt skrivande. En workshop är snarare för den som vill prova på eller har fastnat i sitt skrivande och behöver en liten knuff för att komma vidare, säger Fellman.
Självtvivel och prestationsångest
Fellman inleder med att försäkra oss om att ingen behöver läsa upp något om man inte vill. Jag kan andas ut en aning. Tur, tänker jag, för jag tänker absolut inte läsa upp någonting alls. Men ett ännu större stressmoment kvarstår: tänk om jag inte får ner ett enda ord på pappret?
Det visar sig ändå att jag inte är den enda i rummet som tvivlar på min förmåga.
– I dag hade jag möte med min förläggare och hade fått för mig att han tänkte dumpa mig och att jag aldrig skulle få ge ut en bok igen, säger Fellman och skrattar.
Oron visade sig vara obefogad. I stället ville förläggaren veta när nästa bok kommer och berättade att förlaget gärna ger ut den redan hösten 2027.
– Då tänkte jag att jag kanske inte är så värdelös ändå. Men det går i vågor. Ibland tror man att man är den mest enastående författaren i Svenskfinland. Andra gånger känns det som att allt man skriver är dåligt.
Men även under perioder av självtvivel måste Fellman ställa sig inför en publik, exempelvis för att hålla en skrivverkstad eller ett författarsamtal. Då hjälper det att ha människor omkring sig som stöttar och peppar.
– Alla har vi situationer i livet där man behöver kliva in i en roll eller samla självförtroende. Det är mycket lättare när man har sina egna så kallade hajpmänniskor.
Fuck regeringen – och fram med pennan
Temat för kvällens skrivverkstad är ”fuck regeringen, ögonlock, signal och sinnesro”. Det låter en aning diffust, men blir tydligare med varje uppgift vi får.
Att ha ett tema gör det enklare för både Fellman och deltagarna att begränsa sig.
– Det lockar också fler personer, särskilt om man har något lite kitschigt eller humoristiskt tema.
När vi väl sätter igång visar det sig att orden kommer betydligt lättare än väntat. Första uppgiften ska vara en hatdikt om Finland, den ska inledas med orden ”mitt land” och vi får tio minuter på oss. Fellman sätter igång timern på sin telefon och jag skriver:
”Mitt land har aldrig känts som mitt land. Hockeyhuliganerna hackar varandra för sitt land. Människor ska utvisas ur deras, detta, land: ’De måste ut för de sparkar, slår och våldtar vårt lands kvinnor’. De förstår sig inte på vår kultur. De förstår inte att slå, spotta på och totalt bryta ner människan man älskar bakom stängda dörrar.
Att vara en riktig finne är att vara stark och stolt. Det är sisu att hålla tillbaka tårar och kramar medan slag och svordomar får härja fritt.” […] ”Att vara finne är att alltid ifrågasätta nationaliteten på siffrorna som talar för det våld som begås i mitt land.”
Skrivandet förenar
Mot slutet av intervjun är det plötsligt Fellman som ställer frågorna. Hon vill veta vad jag själv tyckte om skrivverkstaden och konstaterar att mina texter verkar ha fått ett gemensamt tema.
– Du började ju skriva en hel serie med rättspatos. Det tyckte jag var ganska roligt, säger hon.
Jag skrattar och försäkrar henne om att det varken var planerat eller något jag själv var medveten om.
– Men så blir det ofta när man skriver. Man återkommer till samma saker, sådant som är viktigt för en, säger Fellman.
Jag erkänner att jag på förhand hade bestämt mig för att inte läsa upp något av det jag skrev. Men när nästan alla andra frivilligt delade med sig av sina texter vågade jag till slut göra detsamma. Efter den första övningen kändes det redan som en självklarhet.
Fellman påpekar att alla grupper inte är lika öppna som vår.
– Alla vågar inte läsa upp sina texter inför andra. Men här vågade folk verkligen vara sig själva, och det var jag väldigt glad över.
Trots att vi kom från olika håll och befann oss i olika skeden av livet skapades snabbt en varm och avslappnad stämning kring fikabordet.
– Det är fint att se hur olika människor kan mötas genom skrivandet. Att få skapa sådana möten är viktigt för mig, säger Fellman.
Och kanske var det just det som överraskade mig mest. Skrivandet blev något vi delade, snarare än något vi behövde prestera.
Mina händer är fulla av bläckfläckar när jag kommer hem. Några dagar senare undrar jag om jag lyckats stuka högerhanden, innan jag inser att det antagligen bara är träningsvärk från allt skrivande.
Tydligen är jag inte längre van vid att skriva så mycket för hand.
