Jag målade en främling för att vara offline – så här gick det

Sara Björklund deltog i ett av många telefonfria evenemang i Helsingfors. Hon anlände något skeptisk, men två timmar senare var skepticismen som bortblåst.

Som svampar har de dykt upp i Helsingfors – evenemang som ska få oss att sätta ner våra telefoner och skapa mänsklig kontakt med varandra. Speed-dejting i stället för appar, middagsappar för att träffa nya vänner och trendiga löpningsklubbar.

Ett av företagen som hakat på trenden är Re-offline. De erbjuder olika offline-evenemang, där man får testa på att laga keramik eller collage och telefonen är förbjuden. Jag ska testa på deras evenemang ”draw a stranger”. Idén är enkel: du paras ihop med en främling och sedan har du två timmar på dig att måla ett porträtt av dem.

”Varför känner vi ett behov att förvandla allt till glammiga evenemang?”

Humöret är inte på topp när jag börjar styra mina steg mot evenemanget. Jag har stirrat på en datorskärm hela dagen och mina ögon känns som fyrkanter. På vägen dit trampar en man på spårvagnen skithårt på min fot. Det enda han erbjuder i ursäkt är ett slentrianmässigt ”sorry” och jag blir genast bitter över hur oartig min egen generation kan vara. Tanken av att nu orka gå till ett evenemang där jag måste småprata med en främling i två timmar känns inte särskilt lockande. 

Journalist som jag är, kan jag inte heller låta bli att förhålla mig skeptiskt till den här typen av evenemang. Många av dem dryper av en Instagram-vänlig estetik, vilket får mig att undra om det är fråga om marknadsföring snarare än substans. Varför känner vi ett behov att förvandla allt till glammiga evenemang – och vad hände med gamla goda vuxenhobbyer som körsång eller att spela fotboll i division fyra? Och är vi dessutom så beroende av våra apparater att vi nu måste gå på ett betalt evenemang för att få telefonfria stunder?

Som ett vuxet dagis, på bästa möjliga sätt

Jag försöker lägga undan min skepticism när jag stiger in i Re-offlines lokal på Unionsgatan. Peppig 2000-tals musik spelas i högtalarna och i ett hörn sitter ett gäng på några tjejer som pysslar med små keramikprojekt. Re-offlines grundare Mustafa Alshihani hälsar mig och de andra deltagarna välkomna. Kvällens evenemang är det andra av sitt slag och Alshihani berättar att fem personer som deltog i den första upplagan av ”draw a stranger” har anmält sig igen – konceptet ser alltså ut att vara en succé. 

En efter en samlas deltagarna kring ett stort, avlångt bord i lokalen. De som varit på evenemanget tidigare småpratar bekant med varandra, medan jag stelt frågar min bordsgranne om hon har varit på ett offline-evenemang förut. De flesta av oss är kvinnor i åldern 25–35, men deltagarna är allt från kontorsarbetare, sjukskötare och lärare till konstnärer. Nationaliteterna varierar också, och under kvällen hinner jag prata svenska, finska, engelska och några meningar ytterst knagglig japanska. 

Alshihani delar ut papperslappar med siffror som parar ihop oss med främlingen vi ska måla. Mitt nummer är tre och jag börjar leta.

Främlingen jag parades ihop med heter Tuira och hon är en sann konstnärssjäl. Vi pratar om hur oförlåtande det är att måla med vattenfärger, hennes keramikprojekt och hur svårt det kan vara att hitta tid för konstnärliga stunder i vardagen. Det sistnämnda är ett sentiment som många andra runt bordet delar. 

När jag frågar andra varför de sökt sig till evenemanget är det flera som svarar att de vill vara mer kreativa i vardagen, men att det kan vara utmanande att få något till stånd där hemma. Dessutom finns det en tidspress på evenemanget, vilket tvingar oss att släppa perfektionismen för att bli klar i tid. När vi sitter kring det stora bordet och kluddar kan jag inte låta bli att tänka det känns som att vi är på ett vuxet dagis, på bästa möjliga sätt. 

Böter för telefonanvändning

På väggen finns en varning: den som tar fram sin telefon under evenemanget kan få en ”social bot” på 49 euro. Undantagen är nödsituationer, första dejter som går dåligt, att vara söt och att din mamma ringer. Under kvällen tar en av deltagarna fram sin telefon för att ta bild av sitt konstverk – skandal! Hon lyckas däremot lirka sig ur situationen med stöd av regeln om att vara söt. 

Man får ta hotet om böter med en nypa salt, hittills har Mustafa Alshihani inte tvingat någon att betala. Det ska främst fungera som en avskräckande effekt. 

– För mig handlar det inte om kontroll, jag vill bara att deltagarna verkligen är medvetna om att de inte kan använda sina telefoner. Den viktigaste saken som jag ville ha med är att din mamma ringer. För om min mamma ringer kommer jag att ursäkta mig, säger Alshihani. 

Själv tänker jag inte på min telefon innan det är en halv timme kvar av evenemanget. Det klassiska katastroftänkandet slår till: tänk om min mamma har blivit påkörd och förgäves försöker ringa mig för att säga sina sista ord? Jag avfärdar tanken snabbt som löjlig och återgår till min målning. 

Människor har alltid sökt umgänge

Under evenemanget påpekar Alshihani att förbipasserandena på gatan utanför ler när de ser in på oss. Vårt vuxendagis tycks roa dem.

I takt med evenemangets gång har min skepticism börjat smälta bort och blir ersatt av en varm, mysig känsla. Det visar sig vara något otroligt terapeutiskt i att måla och nynna på Neil Youngs låt Harvest moon tillsammans med en främling. Möjligheten att träffa nya personer är också en av orsakerna till att många är här. Många av de jag pratar med har sitt ursprung utanför Helsingfors eller Finland och känner att det kan vara svårt att hitta vänner i vuxen ålder. 

”Vi har inte tid att sakta ner och få kontakt med andra”

Mustafa Alshishani, Re-offlines grundare

Mustafa Alshihani påpekar att Re-offline inte försöker återuppfinna hjulet: människor har sökt socialt umgänge så länge vi funnits, det handlar snarare om att få oss att hitta tillbaka till gemenskapen. 

– Det är vad som får mig att känna mig så glad över vad jag gör. När jag förklarar konceptet till någon, oavsett om det är en äldre person eller en ungdom, så förstår de. Vi skapar offline-upplevelser, det är så lätt men det är verkligen betydelsefullt. 

Re-offline fick sin början när Alshihani höll på med sina magisterstudier i ledarskap och servicedesign, då han designade ett kortspel för att främja ett människonära ledarskap. Företagandet ledde till en rad olika projekt och samarbeten, och slutligen offline-evenemangen. För honom handlar projektet om att skapa en motvikt mot våra digitala liv och AI. 

– Vi presterar hela tiden och optimerar oss för att bli snabbare och snabbare. Vi har inte tid att sakta ner och få kontakt med andra, det blir allt svårare. Alla rör sig mot AI och försöker utveckla den bästa versionen av AI. 

Våra två timmar tillsammans börjar lida mot sitt slut och en efter en avslöjar deltagarna porträtten till varandra. Jag blir golvad när Tuire visar mig sin målning – det är verkligen jag! Vi spanar in de olika deltagarnas porträtt. Stilarna varierar från realistiskt till mer abstrakt och spännande färgval, alla porträtt är verkligen unika.

Den aningen stela stämningen jag kände i början är som bortblåst. Evenemanget har blivit ett allmänt mingel och flera av deltagarna byter kontaktuppgifter med varandra innan det är dags att avsluta kvällen och gå hem.

När jag går stiger ut ur lokalen känner jag mig upprymd och lätt. Mina fyrkantiga ögon har till min stora lycka fått tillbaka sin normala form efter de två telefonfria timmarna. Att plocka upp telefonen för att kolla upp spårvagnstidtabellen känns nästan skamligt – så offline känner jag mig efter att ha målat en främling.