Krönika: Jag älskar att vara en nobody

Natalie Skogman har just inlett sitt sista studieår på universitetet och reflekterar kring det som varit, det som är och det som komma skall. Hur är det att försonas med studielivet och lämna det bakom sig? Vem kommer man att vara då när man inte längre kan identifiera sig som studerande? 

Jag är inne på mitt nionde studieår (nionde?! Knappt så att jag förstår det själv, men jag kontrollräknade på mina fingrar och allt), min andra studierätt och tredje ”utbildning” (hur man sen väljer att räkna eller tolka det). 

I skrivande stund inleds mitt första magisterseminarium om en timme. För några år sedan kändes en magisterexamen otroligt långt borta, och att jag ens skulle kunna skriva en gradu var något jag knappt kunde eller vågade tänka på. Men här är vi nu, och troligtvis är det här kapitlet i mitt liv avslutat om ett år. 

Jag har identifierat mig som en studerande så länge att jag knappt vet vem jag kommer att vara därefter. Nästan hela mitt liv har präglats av skola och utbildning, scheman att följa, prov och därefter tenter och deadlines och allt det som hör till livet som en elev eller studerande. Det är aningen skrämmande att inte veta hur livet kommer att se ut efteråt. Vad min vardag kommer att bestå av. Samtidigt har jag någorlunda kommit till freds med osäkerheten som väntar, kom an bara! 

En positiv aspekt av att vara en trög långtidsstuderande är väl just det att jag inte behöver sörja studielivet eller skiljas från något jag inte vill skiljas från. Jag har redan hunnit försonas med studielivet och faktumet att jag inte är en del av det längre.

Visst kunde jag ännu vara en del av det om jag så ville. Orken finns kanske nog där, men det är intresset som börjat avta till det skede att det knappt alls finns något kvar av det. Halaren är fylld till bristningsgräns med märken och varsamt undanstoppad i en låda på min balkong. Där ligger den mörkblåa ångestpåsen som på ryggen har loggan av litteraturvetenskapens ämnesförening. 

Att vara en nobody i studielivet innebär att jag numera alltid får vara mig själv, en helt egen människa.

När jag bytte huvudämne till sociologi var jag redan för obrydd för att skaffa mig en ny halare i statsvetarnas skrikröda färg. Det är ändå sällan halaren får komma fram numera. När den väl gör ger den mig mera ålderskris än en känsla av att jag tillhör en gemenskap av andra studerande, så som den gjorde förr. 

Gulnäbbsmärket från 2017, föreningars gamla loggor och glögg gud-märket avslöjar mig som den gamyl och relik jag är. “Wow vad många märken du har! Hur månte årets studerande är inte du?” och därefter påbörjas en gissningslek som slutar i gapande munnar: “Va?! Är du född på 90-talet? Gud vad sjukt!”. Nej tack, helst besparar jag mig den åldersnojan. 

En del slänger sin halare efter studietiden, men det skulle jag däremot aldrig göra. För mig är den fylld av kära minnen, och jag har inget emot att damma av den för framtida jubileumsårsfesters sillizar.

Jag klämde ut det sista av studielivet under mina år i Vasa, varenda liten droppe vred jag ur. Jag satt i styrelsen för en av Vasas största studentföreningar och bockade av evenemang efter evenemang, snaps efter snaps på sitzarna, Ollistisdag efter Ollistisdag och årsfest efter årsfest. 

Ständigt stod man i studielivets rampljus. Den gula föreningsloggan lyste på bröstet majoriteten av min tid där. Vi måste synas – ständigt visa att vi finns och att vi är med. “Kom ihåg att ni alltid representerar föreningen!”, särskilt iklädd styrelsekläder – men också som privatperson. Alla kanske inte visste ens namn, men de visste ändå vem man var. De visste var i studielivets hierarki man stod. Det var skvaller och drama, men också otroligt mycket skratt och sena nätter jag sent kommer glömma. 

Jag ångrar inget. Jag är tacksam för den rikedom av upplevelser, erfarenheter, kontakter och vänner för livet som jag fått genom att vara förenings- och styrelseaktiv. Jag njöt av att vara en del av allt det där.

Men jag njuter också av min tillvaro som den är just nu. Ingen halare eller styrelsetröja som röjer min tillhörighet. Inget namn eller ansikte som känns bekant från olika studieevenemang eller lönnkrogar. Jag menar inte att man som gamyl blir bortglömd och irrelevant, snarare är det tvärtom. 

Däremot har jag att tacka de ”mellanår” jag hade i Vasa under pandemins guldår. När jag flyttade tillbaka till Åbo våren 2023 och inledde studier i ett helt nytt ämne på en annan fakultet, då visste ingen vem jag var. De flesta jag kände från Åbos studieliv pre-covid hade blivit klara med sina studier. Majoriteten av dem som rörde sig i akademikvarteren hade inte ens börjat studera vid det skede som jag satt i Åbos diverse föreningsstyrelser.

Och faktumet är att jag älskar att vara en nobody. I korridorer, när jag gjort diverse inhopp vid någon studentlunchrestaurang eller på universitetets olika bibliotek har jag fått överhöra studielivets skvaller och draman. Jag är harmlös och en nobody, och därför tänker ingen sig för innan de talar. Och gör jag något med informationen jag tjuvlyssnat på? Nej, inget alls. Men visst är det spännande och underhållande lyssning, och jag känner tacksamhet över att jag inte är en del av allt det där längre. 

Jag behöver aldrig mera stå i skottfältet för något som helst drama som rör och hör studielivet till. Jag behöver inte representera någon annan än mig själv. Att vara en nobody i studielivet innebär att jag numera alltid får vara mig själv, en helt egen människa. Jag har aldrig tidigare fått vara så fullständigt mycket mig själv som jag är nu.