Kolumn: På julbordet serveras förvrängda kroppsideal

Ottilia Främling har en släkting som brukar ta sig friheten att kommentera hennes kropp. I sin kolumn funderar Främling dels på hur släktingen täcks göra det, dels på om det är värt att bråkas om det.

Stockmanns julfönster har tänts, chokladtomtarna har erövrat godishyllorna i butikerna, och julgranar har börjat dyka upp i studentrestaurangerna. Julen kommer, vare sig du är redo eller inte. 

Jag älskar julen och den samhörighet den för med sig. Dessutom ger den mig en chans att varva ner och ta en välförtjänt paus. Jag tackar inte nej till en möjlighet att äta julmat och ligga på soffan med en bok.

Men julen för också med sig en känsla av skräck i min mage. 

Ja, min mage. Min mage har fått stå ut med släktens blickar, kommentarer, till och med klappar och vassa ord. Det händer inte bara på julen, utan på de flesta tillfällen där släktingar samlas. Och jag är knappast ensam om upplevelsen. 

Jag skulle inte kalla mig själv för en moralisk förebild, men vissa moraler har jag försökt tälja åt mig själv genom åren. En av de här moralerna är att rätta till folk som kommenterar andras kroppar. Samtidigt, kanske något motstridigt, har jag också utvecklat någon slags självbevarelsedrift som hjälper mig att utvärdera vilka situationer och problem som egentligen är värda min energi. Eftersom jag är en person som om och om igen faller för ragebait har jag försökt bli mer tolerant och klura ut vilka situationer som verkligen är värda min energi. 

Så ja, hur mycket skit ska jag tåla från mina släktingar egentligen? 

Internaliserad misogyni paketerad som en knivvass komplimang

Vi ska respektera våra ”visa äldre”, men samtidigt ska vi absolut inte motsätta oss med våra ungdomliga och skandalösa åsikter. Som att mina åsikter skulle förvandla dem till dammhögar på direkten. 

Visst kan jag förstå att politik inte är det mest julvänliga samtalsämnet. Men hur är det då okej att kommentera min kropp? Var går gränsen där? 

Låt mig exemplifiera detta med en aningen censurerad version av återkommande interaktioner på mina släktträffar.

När jag var fjorton kom en kvinnlig släkting upp till mig och sa “Vad slank och lång du är, jag trodde alltid att du skulle bli *censurerad negativ och elak kommentar om min mammas kropp*”. Ett klassiskt exempel på könsnormer och internaliserad misogyni paketerad som en knivvass komplimang. Tack som fan.

Cirka elva år senare är det ledsamt att tänka att jag som fjortonåring tog detta som en komplimang. Numera känner jag bara ilska över att någon täcks kommentera min och min mammas kroppar så. 

Kvinnohat, gamla tanter och patriarkatet

I år kom samma släkting fram till mig efter middagen på en släktträff. Jag satt och skämtade om hur mätt jag var med en annan person. För att illustrera det höll jag mig själv om magen. Då kommer ännu en retorisk knytnäve flygande från släktingen: ”Ja, just nu är du ju så slank att maten lätt smälter, men vänta bara när du snart måste kämpa för att få bort kilona, du har ju *ännu en konstig och onödig kommentar om min mammas kropp* så du ska vara försiktig”

Jag ville skrika. Jag ville skrika om orättvishet, kvinnohat, gamla tanter och patriarkatet (hon har aldrig kommenterat någon manlig släktings kropp, jag har utfört empirisk forskning).

Jag ville fråga hur hon täcks. Hur täcks hon kommentera min och min mammas kroppar? Hur täcks hon tala om någons kropp över huvud taget? Har hon inte hört och läst om feminism?

Men jag skrek inte. Istället svalde jag lugnt orden, skrattade obekvämt (vilket släktingen knappast förstod) och sa “Ja, som tur är det bara en kropp, vilken tur att vi alla är olika ändå”. Jag tror att det bästa svaret skulle ha varit att ta hennes hand och säga hur ledsen jag är över att hon internaliserat så mycket hat genom samhällets förvrängda könsideal. 

Men det gjorde jag inte. Jag ställde mig upp, gick lugnt och sansat ut till trappan vid framdörren och berättade vad som hänt åt de som stod där. Min mamma, som fått tåla mycket skit från samma släkting, skrattade och sa att det bara är att tycka synd om henne. Någon föreslog att jag skulle hugga tillbaka. Jag gjorde inte det heller. Inte den dagen. 

Kommentarer om slankhet känns inte som komplimanger

Sanningen är att det inte är någon jävla skillnad hur någon ser ut. Den äldre generationen borde förstå att smalhet också kan vara en förolämpning. Om jag har gått ner i vikt i år är det inte för att jag ”kämpat hårt” och ”satsat på min hälsa”. Så nej, jag tar inte kommentarer om slankhet som en komplimang. Det känns snarare som en knytnäve i ansiktet och en påminnelse om hur jag har nekat mina egna behov. 

Jag väger mig inte. Jag försöker idrotta för det är bra för min hjärna och för att jag gillar att röra på mig. Jag försöker äta mat som får mig att må bra och som det känns att jag behöver just då. Jag försöker att låta bli att tänka på hur andra ser på min kropp, och att övertolka folks kommentarer (som tur har jag härliga vänner som är förstående och stöttande).

Och ändå räcker det med bara en kommentar vid julbordet för att jag ska börja tveka. 

Inte värt att bråka

Kommer du ihåg det jag sa om att välja vad som är värt min energi? Jag har kommit fram till att bråka med någon minst tre gånger äldre än jag inte är värt det. Så jag väljer att inte lägga min energi på det här. Jag väljer att gå vidare och hoppas att släktingen i något skede kommer att finna ro och sluta projicera förvrängda ideal på andra. Att vi i allmänhet bara ska sluta kommentera varandras kroppar. Punkt slut. 

Egentligen skulle jag vilja uppmana alla att säga till sina släktingar att hålla käft. Men det skulle vara att ge dem det de vill ha – en reaktion. Istället för att ta släktingarnas kommentarer åt oss den här julen hoppas jag vi alla kan ta ett djupt andetag och inte ge dem den reaktion de vill ha. Låt dem sura för sig själva i stället. Det kommer jag försöka göra i varje fall. 

En dag kommer jag att explodera, men inte idag. En dag kommer jag säga åt alla dessa släktingar att hålla käften. Men inte denna jul.