Reportage: Sitser i Jakobstad kryllar av färg och samvaro

Entusiasmen bland sitsdeltagarna är slående när de hejar på sina lag i sten, sax, påse. Toastmastrarna Mario och Peach sitter bakom clownens gap och kan på något magiskt vis hålla koll på allt. Själv sitter jag häpen och försöker hitta ord för att beskriva Skruvsters färgsprakande gemenskap i en källare mitt i Jakobstad.

Det är vått och mörkt på torget i Jakobstad. Höstkylan har drivit de flesta till sina uppvärmda hem och kvar är endast nöjesåkare och matvagnarnas köande kunder.

Vid en upplyst källardörr till Campus Allegro, strax intill torget, står ett gäng studerande och pratar i kvällsluften. De hälsar som om de känner mig, trots att jag inte har en blekaste aning om vilka de är. En sak har vi ändå gemensamt. Vi ska alla sitsa tillsammans i en källare under torget.

Alla andra skrattar, men jag står och gapar av beundran

Jessica Nyberg

Studerar man i en populär studiestad som Helsingfors eller Åbo har man sällan skäl att sitsa på annat håll. Alla sitser jag tidigare deltagit i har alltid ordnats av någon studentförening verksam i Helsingfors. Utan tvekan ger det en väldigt centrerad upplevelse av studielivet, även om det nog finns skillnader här också. 

Finns det ens studieliv någon annanstans? Frågan låter som att man grubblar över utomjordiskt liv. 

I Jakobstad finns studentföreningen Skruvster för Novias konst- och kulturstuderande. Till skillnad från yttre rymden kan vi faktiskt ta oss till Jakobstad för att delta i deras – hör och häpna – sjätte evenemang för hösten: Halloweensitsen.

Med ett blåmålat ansikte föreställande kakmonstret går jag ner för källartrapporna. Ava Max låt Sweet but Psycho spelar och trappornas bleka lampsken byts ut till ett fylligt rött ljus. Rummet luktar svagt av golv marinerat i öl och cider – ah, studieliv.

Källaren trippar på färg och dekorationer

Det är dekorationer överallt. Ett stort lakan med blodigt röda handavtryck och texten HELP ME är fäst på väggen. På golvspegeln står det Happy Halloween. Strålkastare lyser i olika färger, vimplar hänger från taket, ballonger och serpentiner också. Framför toastmastrarnas bord finns två stora plakat som föreställer en clowns gap. 

Det är fullkomligt omöjligt att glömma att den här studentföreningen drivs av konstnärer av olika slag.

Alla söker manuellt efter sin namnlapp på borden. Endast förnamnen är skrivna, trots att vi är över 40 deltagare. 

Klockan 20.00 kommer Mario och Peach från Super Mario Bros inspringande i salen. De är toastmastrarna. De sätter sig bakom clownens gap och drar i gång Helan går.

– En liten fågel satt en gång och sjöng i furuskog, sjunger Mario och Peach. 

Jag förbereder mig på att grimasera, men snapsen rinner ner som smält smör. Det är en förbluffande len snaps.

Man sugs in i det tajta umgänget

Runt mig sitter tre framtida yrkespersoner: en scenkonstpedagog, en inredningsarkitekt och en speldesigner. De undrar vem jag är och varför jag kommit. Entusiasmen är så betryggande att jag för en stund glömmer att jag är här på uppdrag.

Redan efter 15 minuter börjar kvällens första lek – en frågesport. Mitt bordssällskap föreslår lagnamnet Hattifittorna och vi försäkrar varandra om att vi kammar hem vinsten. Vi lyckas få fyra poäng av tio.

Det är mycket som sker. Föreningens digikamera skickas runt så alla får ta bilder. Folk skriver redan i varandras sångböcker och toastmastrarna spelar med jämna mellanrum upp ljudeffekter från olika mem. 

Trots att vi ännu inte fått någon mat så ska vi ha vår första paus. Jag tar tillfället i akt och ska mingla lite. Jag hinner gå två steg innan jag möter Ludwig Grönroos som är servitör ikväll. Han studerar grafisk design och kommer från Svartå i södra Finland.

Grönroos berättar om Skruvsters sitser, bland annat om den årliga julsitsen och en sits de nyligen hade där temat var osensurerat. Han trivs här och det råder inget tvivel om vilken aspekt av sitserna han gillar mest.

– Då det spårar ur, några snaps in, säger Grönroos.

Snaps är det ingen brist på här. När vi andra sitter står servitörerna nämligen redo med spriten i högsta hugg.

Studerande i Jakobstad verkar gilla att prata och träffa nytt folk. Jag behöver bara vända mig om och stöter direkt på tre nyfikna förstaårsstuderande. De har valt att studera i Jakobstad på grund av det stora utbudet av konstnärliga utbildningar. 

– Det känns ändå nytt fast jag kommer från Esse, säger Karin Björklund. Esse ligger 22 kilometer från Jakobstad.

Vilma Gröning från Ekenäs och Emma Tackman från Sibbo gillar studiestadens lugn.

– Man hittar lätt vänner här, det känns familjärt, säger Gröning och får medhåll av de andra.

– Det är mysigt, men ibland nästan för mysigt. Det skulle kunna hända mer, säger Tackman. 

Det är organiserat kaos – och alla älskar det

Vi sätter oss till bords igen och det finns fortfarande ingen mat framför oss. Istället inleder toastmastrarna nästa lek. Denna gång en sånglek. 

De säger ett ord, och vi ska börja sjunga en sång som innehåller det ordet. Andra får närsomhelst avbryta en om de kommer på en annan sång – vilket leder till fullständigt kaos. Det sjungs och ropas och avbryts i ett, och jag undrar hur Mario och Peach inte blir helt förvirrade.

Men nu! Salen lugnar sig och servitörerna kommer ut. Det är äntligen matdags. De berättar att vi ska få margarita pizza och alla blir glada. Kanske det var därför det tog så länge?

Tyvärr inte. Pizzan har stått så länge att osten stelnat, men ingen verkar klaga. Bordssällskapet skrattar och tycker att pizzan är förvånansvärt bra när jag frågar hur det smakar. Jag är bara förvirrad och undrar om jag blivit kräsen efter Studorgs och Vasa nations sitsmat. 

Vi sjunger flera bekanta snapsvisor och – tro det eller ej – det är dags för en tredje lek. De kallar det för fatal sten, sax, påse och är precis som det låter. Mario och Peach spelar spänd musik och lag efter lag går upp för att tävla mot varandra. 

Ljudnivån är betydligt högre nu och folk hejar som om de tittar på världsmästerskapen i brottning. 

På andra pausen försöker jag få kommentarer av Mario och Peach medan de tar emot röster för kvällens bästa utstyrsel. De heter på riktigt Joacim Oksanen och Alma Westerlund och till min förvåning har de fått uppdraget bara för åtta timmar sedan. 

– Folk har haft roligt, säger Westerlund om kvällen. Hon intygar att man får tajta vänner i Skruvster.

– Det är bra att folk får veta att studieliv också finns här, säger Oksanen

Kom mätt till sitsen för pengarna går till hejdlös underhållning

Efter pausen ska de som brutit mot sitsreglerna, så som telefonanvändning, bestraffas. Den första gruppen, varav alla sitter inom räckhåll från mig, ska dansa till Michael Jackson framför resten av oss. Det finns inte ett endaste tecken på blyghet och skam, straffen verkar snarare vara eftersträvansvärda.

Den andra gruppen är större och när de går upp får de ett papper i handen. De ska spela teater. Utan några som helst förberedelser ska de skådespela sin tilldelade roll och teatern påminner starkt om en spexföreställning. Alla andra skrattar, men jag står och gapar av beundran – kanske lite för länge. 

När Mario och Peach börjar presentera vinnarna av kvällens tävlingar, befarar jag dystert att det inte blir någon efterrätt eller kaffe. Jag undrar vad pengarna går till, eftersom sitspriset är detsamma som i Helsingfors. 

Att sitsa i Jakobstad är däremot, utan tvekan, en kulturupplevelse. Sitsen avslutas med ett outro från en gameshow och publiken applåderar likt publiken på KAJs konserter. Lamporna tänds och det är dags att efterfesta ute på stan. 

Ute på torget är allt som vanligt men Jakobstadsbon i mig är förvirrad. Två av mina världar har blandats samman. Vem hade trott att en så liten stad som denna kunde innehålla ett så färgstarkt studieliv som det jag upplevde nyss.

Uppdaterad kl. 10.58 13.11.2025: En bild, ett citat och tillhörande information togs bort och ersattes med ett självständigt stycke om reaktionerna på pizzan.