Krönika: Mitt utbyte var bara helt okej

Anna Louhisto reflekterar över studentutbytet hon gjorde för ett år sedan. Den italienska drömmen blev en småjobbig termin med fina vyer.

Jag har varit på utbyte i Italien. Hur var det, frågar du? Mja, bara helt okej.

Utbytesstudier beskrivs ofta som en höjdpunkt i livet, eller åtminstone i studielivet. Så blev det inte för mig. Och jag skäms nästan över att säga det.

Jag skyller inte på någon annan än mig själv. Jag åkte iväg på utbytet vårterminen 2024 mest för att få en paus från studielivet i Helsingfors. Året därinnan satt jag i min ämnesförenings styrelse, och efter det såg jag så oerhört mycket fram emot att ha noll ansvar och noll plikt att socialisera.

Så varför tyckte jag att en utbytestermin var en god idé?

På utbytet ska man frodas i kulturupplevelser, helst skita i studierna och i stället fokusera på att resa runt och få hjärtevänner. Och så ska man festa. För alkoholhets är minsann inte ett ord som existerar i många andra länder än i Norden.

Ingen hyggevistelse

Jag hade ett par sammanbrott veckan innan jag skulle åka. Jag var utmattad. Då jag anlände i Padova i norra Italien var det som att min kropp konstaterade ”jaha, då måste vi väl klara oss då.” Ungefär på samma sätt som den gjorde flera gånger under mitt år i styrelsen.

Mitt supersociala alterego tog över, och jag dök upp på drinkkvällar och rundvandringar. Jag blev snabbt vän med ett x antal personer från olika kompisgrupper. Jag var den som alla var glada att se då hon dök upp, men som ingen hängde med utanför evenemangen.

Troligtvis av ingen annan orsak än att jag helst ville vara ensam.

I åtminstone ett år hade jag sprungit från min egen utbrändhet, både fysiskt och socialt. Jag hade druckit alkohol för att hålla det goda humöret uppe och min sociala förmåga vid liv, och rökt tobak efter tobak för att få en liten andningspaus (ha ha) från dansgolvets dunkadunka eller studieevenemangens fart och fläng.

Nu orkade jag inte längre.

Och det kändes helt okej. Jag konstaterade att jag har tillräckligt med vänner.

Men trots det hade jag ingen hyggevistelse med romantiska vinkvällar för mig själv eller hemlagad pasta i solnedgången. Jag åt precis lika mycket Barillapesto i Italien som jag gjorde i Finland.

Så klart hade jag många fina stunder också, men mitt utbyte som helhet skulle jag inte beskriva som bättre än helt okej.

Jobbiga män och ”förlåt för att jag finns”

Jag försökte desperat lära mig språket, men förbluffades ofta över hur otrevliga folk i Padova kunde vara. Ofta blev de mer irriterade om jag knagglade fram någonting på stapplande italienska än om jag pratade engelska. Martyren i mig tog över, och efter tillräckligt många generade ursäkter och ”förlåt för att jag finns”-tankar slutade jag prata italienska helt.

Ingenting får en heller så avtänd på italienska män som att bo i Italien. Vem har gjort det socialt accepterat att genast efter ”god morgon” fortsätta med en diskussion om hur sexiga bikinibilder min kurskamrat lägger ut på Instagram? Eller att försöka få mig att överge mitt förhållande för att en kyss med en italiensk man tydligen ska vara livsomvälvande? Fy skam och nej tack.

Studentbostaden jag med nöd och näppe lyckades haffa till mig luktade vått och var komplett med en obekväm liten säng och rosa mögel i duschen.

Ändå inte helt skit

Padova som stad var hur fin och mysig som helst. Campuset jag studerade på var splitternytt, vilket betydde att vi hade luftkonditionering i klassrummen. Det var en vinst, vill jag lova.

En av kurserna jag gick kan ha varit en av de bästa jag gått under hela min studietid. På vår sista föreläsning bjöd professorn hela klassen på spritz i en krog bredvid campus.

Det fanns också ett gulligt bageri bredvid campus där jag och en av mina kurskamrater brukade köpa focaccia.

Jag reste runt litegrann, trots social utmattning och tom plånbok. Jag såg många fina ställen och träffade en handfull mycket fina människor. Vissa envisa (och härliga) personer har jag till och med fortfarande kontakt med. En av dem är nu min sambo.

Mitt utbyte var alltså inte dåligt, men inte heller den bästa tiden i mitt liv. Kanske det är helt okej?