Matrobotarna har kommit till Vasa och Julle Vestman funderar på en potentiell framtid mitt i allt AI-kaos. Är det någon skillnad på AI och matrobotar? Kommer hen kunna försonas med denna teoretiska framtid?
En liten låda med sex hjul och en liten, orange flagga rullar förbi mig på gatan. Ett par meter fram fastnar den med tre av de sex hjulen över trottoarkanten. Ett par tonåringar hjälper den tillbaka upp, och en röst hälsar ”kiitos!” innan den fortsätter sin resa mot sitt mål – någon hungrig stackare i Vöråstan.
De väcker någon slags instinkt i mitt DNA – säkert samma instinkt som fick människan att tämja vargarna till husdjur någon gång i tiden. Jag ser på den med samma ögon som jag ser på alla djur; den är lite som karikatyren av en hund som hämtar tidningen åt dig om morgnarna. Jag uttrycker hur söta jag tycker de är åt en vän.
Kritiken haglar in över mig.
– Jaha, nå vi vet vem som välkomnar robotapocalypsen sen då den kommer, får jag som svar på mitt ojande över matrobotarna. Är det inte du som är anti-AI?
Det stämmer visserligen. Att AI ska försämra informationsflödet, förstöra miljön, stjäla konstnärers verk och sedan ta deras plats anser jag ger mig en logisk anledning att ogilla den. Men det är väl inte samma sak?
Robotromans och robotrasism
Jag har ett flertal gånger föreställt mig en teoretisk framtid där ett teoretiskt barnbarn börjar dejta en robot. Roboten ser fullständigt mänsklig ut och jag blir både förskräckt och obekväm i det här teoretiska scenariot. Jag hytter med fingret åt mitt barnbarns pojkvän.
– Giftermål är mellan två biologiska människor! förkunnar jag argt, och med det uppfyller jag plötsligt rollen som konservativ mor- eller farförälder. Den du kanske helst inte besöker, för hen är robotrasist mot din pojkvän.
Det andra alternativet är att jag skulle minnas hur det var för mig när jag var ung queerperson och fick höra liknande argument mot mitt eget förfarande. Kanske min empati skulle sträcka sig så långt att jag kunde acceptera mitt teoretiska barnbarns robotpojkvän.
Jag skulle minnas alla gånger jag själv blivit diskriminerad för den jag är, och ta emot denna robot som en del av min egen familj.
Men skulle jag helt kunna skaka av mig obehaget? Hur definierar vi skillnaden på en robot och en människa – handlar det om en själ? Varför tycker jag att matrobotar är söta men finner robotpartners obehagliga? Obehaget måste härstamma från kusliga dalen. Känslan av att dessa teoretiska robotar försöker vara människor, men saknar just det där som gör en till människa. Kanske det är just en själ?
Matrobotarna försöker inte vara människor och de ska inte heller föreställa människor. De är mer som hundar som vill hjälpa till – och håller sig därmed långt från den kusliga dalen.
Men; jag gillar att tänka mig att de små matrobotarna har själar ändå. När de dör får de skjutsa omkring S-Markets varor i himlen istället, som deras enda uppgift här på jorden och i efterlivet. Vilket enkelt liv!
