Om människohandeln, och vad vi väljer att se
Människohandelns offer har många ansikten. Den steroetypa bilden är den trasiga utländska kvinnan som lever inlåst i ett rum, under slavlika förhållanden, och tvingas sälja sin kropp.
Människohandelns offer har många ansikten. Den steroetypa bilden är den trasiga utländska kvinnan som lever inlåst i ett rum, under slavlika förhållanden, och tvingas sälja sin kropp.
Finland är inte bara ett transitland för människohandel – den finns även här. Det är något som Finland först nyligen har insett och hjälpsystemet för offer har inte funnits längre än några år.
Jeanette Björkqvists nyskrivna dokumentärpjäs Kvinna till salu greppar temat människohandel genom att utgå från rättsfall i Finland. Pjäsen belyser en mörk problematik som lätt blir bortglömd i vardagen.
Uttrycket ”kroppen som vara” är trots sin politiska användbarhet ett uttryck som genast pekar mot en skillnad mellan vår självbild och ”andra”. Vi tänker sällan på vår egen kropp som en vara.
Inrikesministeriet håller som bäst på att revidera lagen om hjälp för offer för människohandel. Lagen som hastigt stiftades 2007 har visat sig ha brister som nu försöker lappas ihop.
”Under den köpta tiden fick kunden göra vad som helst med mig. Efter väldigt hårt analsex fick jag fruktansvärda smärtor i magen och min slutarmuskel skadades. (…) Tre timmar senare var jag tvungen att ta emot nästa kund.”