Medan Studenthälsan förbereder sig på rusningar och studentrestauranger förlorar pengar på varje såld portion, väljer regeringen med Centern i spetsen att slänga miljoner på att försöka få nyutexaminerade att flytta till den glesaste av glesbygden.
För ganska exakt nio år sedan damp det första numret av Studentbladet ner genom postluckan i min lägenhet i Vasa. Nyfiken plockade jag upp papperstidningen och läste alla artiklar medan jag drack mitt morgonte.
Varje januari börjar på samma sätt: jeansens stramar åt kring midjan. Det är inget nytt, de gör det året om, men i januari känns det alltid som sista droppen. Och en tänker – i år, i år ska allting ändra.
We didn’t start the fire
It was always burning, since the world’s been turning
We didn’t start the fire
Though we didn’t light it, but we tried to fight it
(Billy Joel, 1989)
Efter en ganska så normal sommar utan vare sig undantagsförhållanden eller hemskt mycket coronapandemi i tankarna inleder vi nu en ny hösttermin. För vissa är det ännu en till höst med universitetsstudier medan andra däremot börjar sitt allra första år.
Vappen och första maj – nu är våren kommen! Men i år blir firandet annorlunda. I stället för allsång i Kajsaniemiparken, bruncher, sillisar, Havis Amanda, fester och allmänt diffust hängande sker firandet det här året med en mängd restriktioner.
Det är en underlig tid att inleda sitt arbete som chefredaktör för Studentbladet. Redaktionen är tom och hela samhället står stilla. Vad finns det att skriva om förutom Coronakrisen?
Ska vi vara en del av informationssoppan eller en del av framtidens unga röster?
Det är nu två år sedan Studentbladet blev digitalt. Läsarsiffrorna pekar uppåt och redaktionen på Tredje linjen är redo med nya journalistiska krafter för 2019.
Hur ska Studentbladet överleva i en förändrad, digitaliserad värld? Det är något många studerande (förhoppningsvis) funderar på, men också något jag i egenskap av Studentbladets nya chefredaktör sitter och grubblar över.