Hoppa till innehåll

Studentbladet 1992: Sankt Petersburg

Vår ryska vän kommer inte från en squashlektion. Racketen han bär med sig i väskan är hans försvarsvapen. Grannrummet på hotellet har besök av Natasha och hennes väninnor från valutabaren i hotellets bottenvåning. De finns alla på menyn för cirka hundra dollar styck. Sanningen om maten är kål omrörd till oigenkännlighet seniga grisklumpsbiffar. En dag skiner solen, annars är det grått som i en askkopp.

Vi befinner oss i Sankt Petersburg och det nya Ryssland vrider sig häftigt i sina födelsevåndor.

Egentligen kunde man fråga sig om förlossningen ens har börjat, för även om nykomlingen har fått både eget namn och fina egna gränser är det ett envist gammalt Sovjet som fortfarande andas.

Och när jag frågar Sasha, vår guide och taxiprutare, hur länge det kommer att räcka innan det nya Ryssland tagit sina första stapplande steg tystnar han och säger sedan med seg optimist ”I think … ten years”.

Före avfärden får vi höra hemska sanningar om ett blekt Ryssland med gator så söndriga att man inte kan gå på dem, köer värre än de är på TV och ett svart moln av depression som hänger tungt över staden.

Receptioner där ryska kvinnor basar över jättenyckelknippor

En mamma varnar oss att det är livsfarligt att gå på gatorna och vi smider gerillaplaner på hur vi skall gömma våra pengar, röra oss i grupper och låsa hotellrumsdörrarna om nätterna. När vi anländer blir Intourists bussguide utsatt för ingående frågor och granskande blickar; hon kunde ju vara lockbetet för en tjuvliga.

Men det Sankt Petersburg som möter oss är inte som de sade. Och en sak är säker jag kommer att åka tillbaka.

Vid Nevas rand ligger vårt högkvarter, hotell Moskva. Med 770 rum blir vägen från hissarna till rummet ungefär en halv kilometer lång. Eviga korridorer som emellanåt avbryts av våningsreceptioner där ryska kvinnor basar över jättenyckelknippor. På natten sover de på soffor bredvid sina respektive receptioner. Vi lär oss snabbt vilka som är trevlig och vilka man helst inte skall hälsa på.

Vårt första nöje blir att lista ut vilket av de fyra rummen som har de fulaste tapeterna. Alla väggarna är olika, troligtvis för att finska vodkaturister skall veta när de hamnat i fel rum.

Första kvällen blir en taxifärd från en restaurang till en annan och när en rysk pizza för västerlänningar når 25 dollar styck bestämmer vi oss för att det får bli tonfisk på rummet istället.

Några timmars lektion i rå prostitution

Det är mycket svårt att gå förbi den blinkande skylten i valutabaren i hotellets bottenvåning. Det korta barbesöket blir en några timmars lektion i rå prostitution där kvinnor köpslår om sig själva som om de vore filéer i en köttdisk. Att kalla det en köttmarknad är en kliché men samtidigt sanning

Vissa av kvinnorna är unga och vackra. Andra ser ut att ha nått klimakteriet för femton år sedan men de har å andra sidan målat igen sina rynkor med den för Ryssland så typiska blåa ögonskuggan,

Priset lär börja vid femtio dollar. Finnen i grannrummet betalade hundrafemtio dollar för att sedan bli drogan innan det roliga han börja. Å andra sidan är han väldigt berusad när vi träffar honom så teorin om att han helt enkelt slocknade halvvägs kan inte uteslutas. Oberoende av summan och det man får för pengarna går en hel del av de prostituerandes löner till att få upprätthålla sin verksamhet under maffians beskyddande vingar. Det är hårda hårda villkor och alla vill ha sin beskärda del av kakan.

Det mest förskräckande är ändå att det är Matti Meikäläinen som helt öppet står och förhandlar med kvinnorna om priset för deras kroppar under några fyllekåta timmar i ett hotellrum. Kanske trodde jag att det bara vara något tyska businessmän gör.

Han skulle troligtvis sälja hela Rysslands armé om vi bara hade tillräckligt med pengar

Vi gör våra skumma affärer på hotellrummet där några ryska arméjackor snabbt byter ägare. Hattar, bälten, flaggor och stövlar finns också till salu och den unga mannen som gör affärerna skulle troligtvis sälja hela Rysslands armé om vi bara hade tillräckligt med pengar.

Ute på gatorna märks den svarta marknaden mindre än jag trodde. Vissa taxichaufförer accepterar inte ens dollar men de som gör det tar å andra sidan hundra gånger för mycket betalt. I en taxi som är utrustad med taxameter åker vi för nittio kopek men betalar två dollar. En dollar är 120 rubel.

Man kan ganska snabbt räkna ut vilka som är de rikaste i det nya Ryssland. Om en taxichaufför kör två sträckor á två dollar har han förtjänat en professors månadslön.

Snabbt lärde vi oss att vi alltid betalar överpris, men att det gäller att pruta så långt det går. Champagneflaskorna som vid ankomsten kostat oss tio dollar kostar sista kvällen två dollar.

Peter den Store sparade inte precis på resurserna när han byggde Sankt Petersburg

Sedan upptäcker vi metron som för femton kopek för en vart som helst. En snabbkalkyl berättar att den är ganska exakt tusen gånger billigare än i Finland. Något för oss att ta efter alltså.

Men inte ens de galnaste priser kan hejda oss då vi öppnar ögonen och börjar studerande stadens fasader. Det som i stadsdelen Eira, Helsingfors, kallas överklasskvarter kunde vara bakgårdar här. Peter den Store sparade inte precis på resurserna då han byggde den här stan. Till och med den medföljande fransmannen medger att Sankt Petersburg vinner Paris på det arkitektoniska planet.

Visst är det smutsigt och förfallet. Luften är grå och bilarna fula. Människorna har groteska skinnhattar och fjantiga stövlar. Men byggnaderna i Sankt Petersburg överträffar allt och passar på ett sätt inte in i bilden. Alla hus är fabulösa, stora och pråliga. Gatorna är breda och staden är perfekt.

Om någon gjorde en ordentlig remont här skulle vi vara grannar med världens vackraste stad. Till och med i slask och regn blir jag helt euforisk och suckar som stjärnorna gör på bio när de ser något magnifikt.

Det blir löjligt att försöka beskriva det vi ser. Alla ord är för små och alla hus är för stora. Man kan bara säga att det är förbannat vackert.

Vänners vänner som inte har någonstans att sova

Resans höjdpunkt är festen. Men inte åtta finlandssvenskar på ett hotellrum utan en äkta rysk hemmafest. Först känns det det sådär smått internationellt att dimpa ner i lite äkta rysk ungdomskultur. Det är faktiskt lite väl internationellt för majoriteten av oss talar ingen ryska och majoriteten av dem talar ingen engelska.

Lägenheten ägs Sasha Michailova, 22, som ärvt den av sin farmor. Hon bor där med sin man men vem som helst av hennes vänner eller vänners vänner som inte har någonstans att sova eller inte orkar vara hemma får gärna övernatta där.

Hennes Dobermann är supertränad och ju längre kvällen lider desto mer får den leka död eller morra på kommando. Den är egentligen mycket snäll, men i början har kombinationen Dobermann plus ett kort med en naziflagga på fått oss att fundera på var vi egentligen hamnat.

Snapsrundorna bleknar bredvid deras vodkakonsumption

Vi talar så gott vi kan och kroppsspråket är i flitig användning. Valodja som till vardags gör teaterkostymer uttrycker sin ilska över att inte förstå engelska med att riva sig i håret.

De dricker i en otrolig takt och de finlandssvenska festernas snapsrundor bleknar bredvid deras vodkakonsumption. En av oss flyr diskret ut i köket varje gång han känner att snapsarna blir för många för något annat sätt undvika dem finns inte.

Sasha berättar att hennes syster gifte sig med en fransman för att komma ut ur Sovjet. Skilsmässan följde kort därefter och nu är systern bosatt i Paris och gift med en ryss. Hon förser familjen med pengar och systern med trendiga franska t-skjortor.

– Det är absolut ingen idé att bli klar för det finns ändå inga jobb. Vi saknar all motivation att göra något. Jag skulle gärna åka till Frankrike en dag, kanske bo där. Men just nu finns det inget att göra.

Festen rullar på, vår kommunikation blir en blandning av svenska, ryska och engelska. Dobermannen somnar och en efter en tuppar ryssarna av. När vi åker hem accepterar taxichauffören en dollar utan att vi behöver pruta. Och vi har alla fått oss en portion rysk verklighet och kultur.

Sista dagen

Den sista dagen blir ett hysteriskt försök att försöka se allt det man inte hinner se på fem i dagar i Sankt Petersburg. Ett shoppingcenter vittnar om att det finns saker till salu – plastkassar med Bart Simpson på, hattar, ylletofflor och ryska porrkalendrar – men priserna är höga och människorna är fattiga.

Den största uppmärksamheten väcker en utländsk affär som säljer allt från finsk emmentalost till franska skor. En hop människor tittar in skyltfönstren men de kan inte gå in i affären för att röra den onåbara välfärden.

En stund senare besöker vi en mathall där griskroppar hänger mellan pelarna och saltgurkorna ligger i högar. Det finns mat men ingen har råd att köpa den. Köttet kostar 200 rubel per kilo, saltgurkorna 40 rubel.

Utanför hallen är gatuhandeln i full gång. Gamla ryska gummor står med en tvål eller ett paket cigaretter i handen. När vi närmar oss dyker det genast upp mera ur deras djupa fickor. Jag vill se mer, jag vill uppleva, men det håller på att bli mörkt och människorna ser ut att skynda hemåt. I husen tänds lampor, gatorna blir tomma och fasaderna växer.

Sasha Kalnin, vår följeslagare under de senaste dagarna, berättar;

– Om jag skulle få välja skulle jag flytta till Finland eller Tyskland. Det finns bra människor där. Men jag trivs här. Jag vet att det kommer bli bra en dag. Kanske först om tio år, men det kommer att bli bra.

Det är dags för oss att åka hem.

När vi med tåg passerar den finska gränsen mitt i skogen känns det som om jag varit mycket långt borta. Någon skämtar; Se vad träden plötsligt blev mer gröna och himlen mer blå.

Det är ironi, men samtidigt sant. Att bo Finland är egentligen ganska bra.

Text: Kajsa Törnroth, Studentbladet 1992, nummer 3.

Jonathan Fagerholm är Studentbladets chefredaktör 2024-2025. Han studerar historia vid Helsingfors universitet.

Vad tycker du?