Kolumn: Låt inte rovdjuren vinna, bjud in Ukraina till Nato

Att likna någon man inte tycker om med Adolf Hitler har blivit något av vardagsmat i dagens politiska debatt. I de flesta fall låter det dock fånigt, absurt och alltför överdrivet för att tas på allvar. Men någon gång måste det väl bli så allvarligt att det helt enkelt inte går att hitta en bättre liknelse?

Det är en vanlig majmorgon här i Gerby. Solen skiner starkt och himlen antar en helblå färg utan moln. Grönskan frodas som ett іntensivt mуllrande grönt täcke och lovar att det snart är sommar. De första insekterna fladdrar över buskarna, fullkomligt chanslösa i sina oändliga försök att nå upp till solen. Allt andas liv. Allt doftar värme och spätt gräs.

Jag går nerför gatan och lägger märke till det som händer runt omkring. Medan krigets fasor härjar bara drygt tusen kilometer bort, pågår de flesta européers liv ungefär som vanligt. Så vanligt som ett liv kan vara i skuggan av upprepade terrorhot, stigande inflation och Putins oblyga vapenskrammel.

Barn cyklar till skolan, föräldrar går till sina jobb, bilar kör förbi och solen lyser. Samtidigt är västs främsta hjärnor ivrigt upptagna med århundradets stora ödesfråga: Hur kan man bäst hantera ondskan utan att riskera knuffa in världen i ett nytt världskrig?

Jag hatar att dra historiska paralleller. Det är aldrig någon idé att analysera samtiden genom att titta på det förflutna. Särskilt jämförelser med perioden före andra världskriget är ofta gravt missvisande. Att det sena 1930-talet numera dras upp i tid och otid gör knappast saken bättre.

Men även om det är klart att historien inte kan upprepa sig, så har den fortfarande – såsom Mark Twain lär ha uttryckt det – en ohygglig tendens att rimma.

Senast risken för ett världskrig var lika påtaglig som nu var just för nittio år sedan. Då hette hotet Adolf Hitler, och in i det sista fanns det de som trodde att man kunde undvika ett världskrig genom att ge efter för Hitlers förödmjukande krav.

Vid den tiden förstod man inte att Hitlers aptit inte kunde tillfredsställas med några eftergifter, utan den bara växte och växte med varje framgångsrikt genomförd handling. En dag hade han fått tillräckligt mycket för att starta det som skulle totalförstöra Europa och ta uppemot hundra miljoner liv.

Har man lärt sig något av det? Tydligen inte.

”Beslutsamhetens språk” är det enda som fungerar

1930-talet, precis som hela historien, visar att den som en gång anfallit ett land lätt får mersmak för att fortsätta på samma spår. Inget uppmuntrar fortsatt våld mer än offrets passivitet och eftergivenhet.

Likt Hitler föraktar Putin västliga politiker, som i hans ögon framstår som alltför bekväma, fega och ovilliga att konfrontera stora utmaningar. I ett av sina senaste tal hotade han åter med kärnvapen och sade sig kunna attackera ett europeiskt land, ifall så skulle behövas.

Att Putin kan angripa ett grannland av inga andra skäl än sina paranoida vanföreställningar vet vi redan, men kan han verkligen få för sig att starta ett anfallskrig mot hela västvärlden?

Svaret är nej, förutsatt att man i väst nu på riktigt talar det enda språket som ett djur av Putins slag förstår – beslutsamhetens språk. ”Putin har rovdjurets sinnelag. Han prövar hela tiden. När han känner rädsla och svaghet angriper han”, säger Ihor Romanenko, general i den ukrainska försvarsmakten.

Han fortsätter: ”Vad skulle vara bäst i detta läge? Att bjuda in Ukraina till Nato. Då skulle väst visa att man inte är rädd för honom”.

Så varför inte göra det nu? Främst för solidaritetens skull, naturligtvis. En Nato-inbjudan till Ukraina skulle innebära att man menar allvar med alla sina stora ord.

Men det går inte att komma ifrån att det faktiskt också ligger i hela den civiliserade världens intresse att bjuda in Ukraina till alliansen. Nato startades en gång för att förhindra ett nytt världskrig, och Putins krig hotar allt den västliga demokratin står för.

Alla krig tar slut förr eller senare. Så även detta krig. Putins plan var från första början att utvidga sin makt över Ukraina. Resultatet lär bli motsatsen. Om det är något som ger en smula hopp i dessa mörka tider, så är det just det.

Sommaren är på väg.