Aurora Ahlroos-Lilius testade på att dopaminfasta i 25 dagar. Det var både otroligt frustrerande, och otroligt uppfriskande.
I en tid som präglas av överstimulering har en trend, populariserad av “biohackers” i Silicon Valley, spridits sig som en löpeld: Dopaminfasta.
På Tiktok, ironiskt nog, sprids klipp om hur en dopaminfasta (eller “dopamindetox”) kan förändra ens liv, genom att återställa känsligheten för dopamin i ens hjärna.
Marthina Johansson lovar i sin blogg om ”biohacking” att man efter en dopaminfasta blir sitt autentiska själv.
Johansson listar allt från “insikter kring ens förflutna och kring ens relationer” till “lösningar på problem plötsligt uppenbarar sig” som vanliga resultat på fastan.
För att nå detta sinnestillstånd krävs en tidsbunden eliminering av snabba belöningar. “Dålig” dopamin ska ersattas med “bra” dopamin, som broccoli istället för hamburgare och sex istället för porr. All media, som Netflix och Instagram, är strängt förbjuden.
Maten ska vara asketisk istället för friterad, hemlevererad eller full av socker. Man ska också avstå från rusmedel och koffein.
Det är ändå fysiskt omöjligt att fullständigt avstå från dopamin. Dopamin är en del av hjärnans belöningssystem, som ger en känsla av njutning och motivation att fortsätta göra det som ger en njutning. Dopamin utlöses inte bara när man sträckkollar på Tiktok, utan den är också essentiell för bland annat minnet och motion.
Målet är alltså inte att kunna avstå från dopamin. Istället är tanken att man efter utmaningen har skärpt fokus, känner ökad tacksamhet och blir av med sin prokrastinering.
Dopaminfastan fungerar bäst då man modifierar den enligt ens egna behov. Man avstår helt enkelt från de dåliga vanor som man själv vill bli av med.
Mina svartlistade saker inkluderar:
- Skräpmat eller excessivt med sötsaker
- Rusmedel
- Shopping
- Sociala medier
Andra regler som gäller:
- En begränsad mängd tid för tv-tittande
- Det är viktigt att endast göra en sak i taget och ge det ens fulla koncentration
Min fasta börjar i april och slutar med vappens apokalyptiska festande. Jag känner mig optimistisk, eftersom jag redan nu har notiserna avstängda på min telefon, är pescetarian och stundvis tar promenader i tystnad.
Med andra ord har jag för mig att jag kommer att klara av detta galant.
”Jag vill nästan säga att det finns en konspiration bakom det hela”
1.4.
Första dagen.
Jag sträcker mig mekaniskt efter telefonen för att öppna Tiktok men en känsla av skam hindrar mig. Tanken på att göra det här i flera veckor känns hopplöst. En usel början, kan man säga.
Jag börjar ifrågasätta mitt val, och ifall det överhuvudtaget är någon poäng med en dopaminfasta. Är det verkligen så farligt att ge efter åt koncentrationsekonomin? Har det egentligen alls skett en förändring i ungas och vuxnas kapacitet att koncentrera sig?
Jag ställer frågan av Silja Kosola, docent i ungdomsmedicin och forskningsdirektör vid Västra Nylands välfärdsområde. Hon menar att det ungas koncentrationsförmåga är sämre, och att man också har börjat märka de sociala mediernas effekter på FPA.
– Majoriteten av under 30-åringar som är arbetsoförmögna är det på grund av ångest och depression, som vi vet att korrelerar med hur mycket man använder sociala medier. Jag får nästan lust att säga att det finns någon konspiration bakom att förstöra västvärldens ungdom. Det är hemskt att följa med från sidlinjerna, säger hon.
Riskerna är störst bland unga vars hjärnor fortfarande genomgår betydande utvecklingssteg.
– Om man låter hjärnan fokusera på snabba nöjen och underhållning hela tiden, finns det verkligen en fara för att vissa gränser inte utvecklas och förstärks i hjärnan.
8.4
En vecka av dopaminfastande.
Att vara utan Tiktok och sociala medier känns lätt. Att inte konstant kunna distrahera sig själv känns svårt.
Tystnaden känns svårast, eftersom den är så ovan. Måltider suger utan Gilmore girls i bakgrunden. Att min föda består av quinoa, grönsakssoppor och tofu gör det inte bättre.
Jag missbrukar allting jag missat på förbudslistan och överhettar min telefon av att febrilt uppdatera Gmail.
På min 21-års dag sväljer 4cl olivjuice i ett drickspel istället för vodka. Som tröst övertygar jag mig om att inte ha dåligt samvete för mina små snedsteg. Bingetittandet på Aikuiset och cigaretten var ju belöningar på att jag annars fastat så duktigt.
Två veckor senare: till och med essäer känns inspirerande
13.4
Det känns som om jag åldras bakåt. Jag är som ett barn som upptäcker allting för första gången igen. Sitser utan vergi och jallu är inte lika hemska som jag fruktade. Tvärtom känns glädjen mer äkta. Mer balanserad eller fokuserad är jag ändå inte.
Under fastan har jag tvingats ge mig själv mer utrymme åt att lära känna mig själv. Det här menar Kosola att är något som kan falla bort om man tillbringar all sin fritid på att passivt konsumera andras innehåll.
-Då kanske man inte ställer sig själv de stora frågorna om vad som är viktigt för en, vad som ger en glädje, vad man tycker om och vad man är bra på, säger hon.
Förutom att man inte känner sig själv, säger Kosola att en av problemen med att konstant konsumera innehåll är att människors kreativitet blir lidande.
– Det verkar vara något av en förlorad konst. Människor verkar inte ha tid att rita länge, och om de ritar så är det något som de sett någon annanstans. Om vi tillåter att kreativiteten förfaller, hur ska vi någonsin lösa stora samhällsproblem eller skapa ny konst?, säger hon.
På tre veckor har jag inte blivit ett kreativt geni. Vardagliga saker känns ändå fräscha, och min attityd till dem har förändrats.
Hemma ligger en stor hög bilderböcker jag lånat från bibban, och jag ser nästan fram emot att skriva essäer. Fester och tömningen av diskmaskinen känns mindre belastande. Jag börjar lägga märke på småsaker, som hur solen strålar in hos mig och fyller mig med värme.
18.4
Det överraskar mig hur svår dopaminfastan ännu känns.
Jag känner mig mera harmonisk på bekostnaden av att bli mer isolerad. Med mera skolstress kommer ett ökat sug för hedonistisk avkoppling.
Jag vill inget mer än att skita i denna artikel och prokrastinera genom att lägga mig i soffan och se på Sex and the city. Den enda lösningen jag kan tänka mig är att gräva mig djupare i fastningsgropen.
Jag skalar bort socker, skärmar och all musik.
Totalavstående kan vara väckarklocka
23.4.
Tråkigt, otroligt tråkigt.
Min nya läggdagstid är kl 21.42. Jag ringer upp en kompis som också dopaminfastat för stöd. Han rekommenderar att googla “what to do when you are bored”.
Trots tråkigheten måste jag medge att jag känner mig hälsosammare, inspirerad och mer balanserad.
Och nu, efter en avklarad dopaminfasta, kan jag konstatera att den höll sitt löfte om en återställd känslighet för dopamin och insikter om hurdant liv man vill leva.
Avstånd får verkligen hjärtat att längta mer. Jag kan inte hålla mig från att bli frestad av Tikok och min skärmtid är igen något att skämmas om.
Finns det då några vetenskapliga belägg för att hålla på med en sådan här dopaminfasta? Nja, bedömer Kosola. Det finns ändå fördelar
– Det kan vara lättare att genomföra en strikt fasta som en väckarklocka, för att inse vad annat livet har att erbjuda, säger hon.
Kosola förklarar att en bättre självkännedom är nyckeln till en hälsosammare och hållbarare relation till sociala medier. De största förändringarna måste ändå komma från beslutsfattare.
– Vi behöver lagar på EU-nivå som skyddar under 18-åringar. Det är inte rättvist att lämna allt på individens ansvar, även med nuvarande lagstiftning. Det finns forskning om det här, och därför måste vi betona att plattformsproducenter i Finland måste ta ansvar.
