Hoppa till innehåll

Säckpipor och snöslask på Ylonz 2024 – se bilderna!

Det var kallt, det snöade och barerna var trånga. Men trots utmanande förhållanden blev Ylonz än en gång en folkfest för ölsugna studerande.

Klockan kvart över elva står det tiotals mer och mindre lustigt klädda studerande utanför Casa Academica. Vissa har någon förfriskning i handen. Andra håller sig i väntan på de sex stycken stop som ska inmundigas under dagens lopp.

Trots att snöslasket faller från skyn är det här ett vårtecken av rang i Helsingfors – Ylonz är här igen. Teknologföreningens vid det här laget legendariska ölorientering går i all sin enkelhet ut på att i lag på tre personer lösa sex gåtor av olika slag, ta sig till barerna som gömmer sig bakom gåtorna och dricka tre stop öl, cider eller lonkero på varje bar. 

Men trots att, eller kanske på grund av att konceptet är så enkelt så är det vissa som har valt att utmana sig själv, till exempel i form av att under hela dagen släpa på marschtrummor och en säckpipa. Det gör åtminstone laget Knugliga Nyländska Pinosektionen.

Laget "Knugliga Nyländska Pinosektionen" på Ylonz 2024.
Vissa lag väljer att göra det hela svårare för sig. Foto: Kalle Grönroos

– Man skulle ju tro att det här saktar ner oss. Men i själva verket är lagmoralen den viktigaste delen av Ylonz. Det här ökar vår lagmoral så pass mycket att det lätt kompenserar den tyngd som instrumenten lägger till, säger Bavid, som bär på den lättaste delen av orkesterns uppsättning. 

Efter att ha talat lite med några deltagare löser mitt lag, som består av mig och två vänner från Åbo, snabbt den första ledtråden. Strax efteråt drar vi mot metron, och baren Ruiskumestari i Kasberget.

Tre centrala aspekter av Ylonz är att upprätthålla vätskebalansen, lösa ledtrådar och ta reda på vilka barer som ens finns i huvudstadsregionen. Foto: Kalle Grönroos

På Ruiskumestari sitter några Ylonz-lag, och kontrollanterna Linda, Julia och Ida. Jag passar på att fråga kontrollanterna varför man väljer att delta som kontrollant istället för som deltagare.

–  Man hinner träffa alla, och man kan vara lite mer flexibel med hur mycket man dricker än om man deltar som vanligt, säger Linda.

– Man behöver inte heller lösa alla gåtorna, som brukar vara ganska svåra, säger Julia samtidigt som de alla tre vidhåller att de inte skulle ha några som helst problem att vid behov lösa gåtorna.

Julia, Linda och Ida har alla varit med förut, så i år passade det bra att vara kontrollanter. Foto: Kalle Grönroos

Kampen mot klockan

Efter att i lugn och ro ha avnjutit en öl på Ruiskumestari börjar mitt lag och många andra åka mot Kampen. Vi vet att en av barerna är där, även om vi inte vet exakt var. Att stanna på Ruiskumestari är inget alternativ, eftersom den snabbt börjar fyllas av andra deltagare.

På metron mot centrum kliver ett gäng teknologer av vid Sörnäs. Vi väljer att åka hela vägen till Kampen och strosa runt tills vi hittar rätt bar. Ett bra tag och en del hjälp senare når vi Kalevan Krouvi.

– Jag orkar inte med mera öl ikväll, utbrister min lagkamrat på Kalevan Krouvi med en sorgsen stämma när han har druckit halva sin öl.

Det dåliga vädret verkade inte hindra någons goda humör. Foto: Kalle Grönroos

Jag påminner honom om att klockan är 14:23 och att vi har fyra barer kvar att besöka. Näst i tur är Siima i Sörnäs. Det visar sig att teknologerna gjorde rätt i att bli av där. Fan.

När vi kommer till Siima (som gömde sig bakom en fruktansvärd ledtråd som inkluderade både ett Vigénere-chiffer och en morsekod) är den fullproppad. Mycket kan man berömma arrangörerna för, men att hitta lämpligt stora barer är inte deras bravur.

Några som har lyckats hitta sittplatser är Ella, Sara och Viivi. De är på gott humör, även om de börjar få bråttom.

– Det här är den andra baren vi besöker trots att vi startade för två och en halv timme sen. Vi hade svårt att lösa ledtrådarna och vi har följt en ganska dålig rutt, säger Ella.

– Men det spelar ingen roll, för Ylonz handlar om resan, inte destinationen, tillägger Sara.

Man kunde tro att Viivis, Saras och Ellas lag inte skulle ha brist på energi under Ylonz. Foto: Kalle Grönroos

Och även om laget är överens om att den riktiga vinsten är alla kompisar man träffar på vägen, så säger de att de nog vill vinna tävlingen för bästa utklädsel. 

– Jag har Ylonz-vinst i mitt blod! Min pappa vann Ylonz år 1995, så jag måste ju vinna det någon gång, säger Viivi.

Brutna ben och skript för bästa rutterna

Fast Ylonz i högsta grad är en lättsinnad tävling, så är det ändå definitivt frågan om en fysisk prestation. Senast på Rixi-baari på Drumsö, den fjärde baren vi besöker, börjar man känna av hur avstånden man gått och de fyra öl man vid det här laget druckit börjar hämma en.

Så här lång kö är det knappast ofta till Rixi-Baari. Foto: Kalle Grönroos

Min upplevelse är ändå på många sätt måttlig. Under rundan berättar en deltagare att hon spydde två gånger redan innan Ylonz började, eftersom hon klubbade kvällen innan och drack tequila. En annan deltagare berättar om hur hon bröt armen på förra årets Ylonz, utan att hon har något minne av hur det hände.

Det finns ändå, tur nog, också de vars Ylonz-prestationer sticker ut ur mängden på ett mer positivt sätt.

– Vi vann Ylonz för några år sedan då vi hade skapat ett skript som räknade ut den snabbaste rutten mellan de olika barerna, säger en teknolog som jag pratar med under dagen.

Ohana i Olars blev ett lämpligt viloställe för många lag. Foto: Kalle Grönroos

Tröttheten åsido tar vi oss ändå tappert vidare västerut mot Esbo där de två sista barerna finns. Stämningen är aningen nedtonad på vad som för många är den näst sista baren, Ohana. 

Baren verkar vara ett kul ställe, men vid det här laget tänker man inte så mycket på det. Dessutom ligger den i Olars. Ölen går ner på rutin, och vi beger oss relativt kvickt vidare.

”Synd att vi inte tog med flera säckpipor”

På den sista baren, Harakanpesä i Alberga, är däremot stämningen bättre. Många deltagare börjar ana att orienteringen snart är slut och att efterfesten hägrar. Här sitter också Knugliga Nyländska Pinosektionen.

–  Det har gått bra, men vissa säkerhetsvakter har nog kollat lite konstigt på mig när jag bär på säckpipan. Lungorna börjar också bli lite trötta, men vi har absolut inte ångrat att vi har alla instrument med. Det är snarare synd att vi inte släpar på flera säckpipor, säger Presto och marscherar ut med sitt lag genom ett utomstående sällskap som har bokat en del av baren för en privatfest.

Så småningom börjar också resten av deltagarna röra sig från Alberga mot Teknologföreningen. Där ska lagen, så klart, dricka ytterligare en öl innan de går i mål. Efter det är det dags för mat och efterfest. Många närmar sig vid det här laget tolv timmar av drickande.

Snöslasket lättade inte under hela dagen. Foto: Kalle Grönroos

Hur gick det då? Vinnarna, Alvin and the Cheapdrunks, kom i mål på bara tre timmar och 33 minuter. Studentbladets lag kom i mål på åtta timmar och 48 minuter, medan det långsammaste godkända laget gjorde rundan på nio timmar och 23 minuter.

Ett lag nådde bara den första baren, medan ett annat inte ens hittade dit. Men det spelar egentligen ingen roll.

Trots vad man kunde tro var det ingen brist på energi under efterfesten. Foto: Kalle Grönroos

Som Viivi lämpligt summerade saken i Siima, så handlar Ylonz för de flesta om helt andra saker än resultatet.

– Det är snö ute, men vi har öl i glaset och sol i sinnet.

Kalle Grönroos är Studentbladets chefredaktör 2023-2024. Han är politices kandidat från Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet.

Etiketter:

Vad tycker du?