Hoppa till innehåll

Column: At war while safe, alone among friends

Activist and student Eugenie Touma van der Meulen shares their emotions and experiences from the last six months as a Palestinian living in Finland.

I wake up in the morning. To be awake is to be aware. To be awake is to be afraid.

I turn the alarm off. Check various apps for messages. Check on the groups where the activism never stops. I open Instagram. The first thing I see is never cheerful, never innocent. I’ve trained the algorithm well. I scroll for a while. I like every post that has to do with the cause. I do this methodically, intentionally. I do this to counter the silencing of my people. I like things that are not likeable at all.

I get ready for work. My house is a mess, I’ve had decoration plans for months, I’ve been meaning to clean. But why should I? Over a million of my people have been made homeless, while I can rely on the roof staying up. Time spent on my home could be better spent. I remember that I should eat breakfast, I invariably find myself unable to. I drink some water to take my meds. Running water, clean water, at my command. What a concept.

I don’t remember mornings being different anymore. I don’t remember anything being different anymore.

On the bus to work I listen to the same stand-up comedy album over and over again. I know all the jokes. Amazingly, the jokes still make me laugh. Amazingly, the jokes make me forget for a moment, put my anxiety on hold. If I’m not listening to jokes, I’m answering messages.

At work I listen to colleagues talk about their weekends, what they did, how they feel rested. I feel like an alien. I do my best to do my job, to focus, be engaged, be a good colleague. I do my best to be warm and cheerful to the people around me, to be “myself”. It feels like I’m LARPing.

Svensk översättning av kolumnen

Jag vaknar på morgonen. Att vara vaken är att vara medveten. Att vara vaken är att vara rädd.

Jag stänger av alarmet. Kollar meddelanden på olika appar. Kollar på chatgrupper där aktivismen aldrig tar slut. Jag öppnar Instagram. Det första jag ser är aldrig muntert, aldrig oskyldigt. Jag har tränat algoritmen bra. Jag skrollar en stund. Jag gillar alla inlägg som har något att göra med saken. Jag gör det metodiskt och avsiktligt. Jag gör det för att motverka nedtystningen av mitt folk. Jag gillar saker som man inte alls borde gilla.

Jag gör mig klar för jobbet. Min lägenhet är oftast en enda röra, jag har planerat att dekorera i flera månader. Jag har tänkt städa. Men varför skulle jag? Över en miljon av mitt folk har gjorts hemlösa, medan jag kan räkna med att taket hålls på sin plats. Tid som jag skulle sätta på mitt hem kan användas på bättre sätt. Jag kommer ihåg att jag borde äta morgonmål, men jag klarar inte av det. Jag dricker lite vatten för att ta mina mediciner. Rinnande vatten, rent vatten, när jag än vill. Vilket koncept.

Jag minns inte mera att morgnar har varit annorlunda. Jag minns inte mer att något har varit annorlunda.

På bussen till jobbet lyssnar jag på samma stand-up album om och om igen. Jag vet alla skämten, men otroligt nog får de mig ännu att skratta. Otroligt nog får de mig att glömma för en stund, sätta ångesten på paus. Om jag inte lyssnar på skämten, svarar jag på meddelanden.

På jobbet lyssnar jag när kollegor pratar om sina veckoslut, vad de gjorde, hur utvilade de känner sig. Jag känner mig som en utomjording. Jag gör mitt bästa för att klara av mitt jobb, att fokusera, vara engagerad, vara en bra kollega. Jag gör mitt bästa för att vara varm och munter med människorna omkring mig, att vara ”mig själv”. Det känns som att jag lajvar.

Jag vet inte vilka mina vänner är mera. Man skulle förvänta sig att människor som känner en skulle kolla vad läget är under sådana här tider. Man skulle förvänta sig att de erbjuder stöd.

Men jag har känt mera stöd från klistermärken på trafikljus och graffiti på väggar än av de flesta människorna i mitt liv. Främlingar skanderar om eldupphör och låter sig gripas för mitt folk, för mig. Men människor som känner mig personligen har varit tysta.

Alla som någonsin har träffat mig vet varifrån jag kommer, vart jag vill återvända. Jag undrar om de först nu inser vad det verkligen betyder. Jag undrar om det är därför de vänt sig bort.

Jag kommer hem från jobbet, men jobbet bara fortsätter. Det finns ingen fritid mera. Vad brukade jag tycka om att göra? Vem vet? Jag känner mig inte som en hel människa mera. Det känns som att jag är i krig. Jag är i krig.

Jag lägger ner mitt huvud på kvällen. Tar telefonen i handen. Skrolla skrolla skrolla. Jag gillar inläggen om smärta, svält, sjukdom, bombningar, död, sörjande, skrik, gråt, förklarande, vädjande, förflyttning, rädsla. Jag läser, skickar och svarar på meddelanden.

Jag läser mycket och skriver mycket, men inte sådant som jag själv vill. Jag är en poet, men jag har inte skrivit så mycket poesi. För att skriva poesi, ”måste stridsflygplanen vara tysta”*, nuförtiden är de aldrig det.

Jag lägger ner mitt huvud, och håller lampan på en stund. Jag tittar på väggen som jag vet att kommer att finnas där imorgon, och i taket. Stänger mina ögon. Somnar.

*Hela citatet lyder ”för att skriva poesi som inte är politisk, måste jag lyssna på fåglarna, och för att lyssna på fåglarna, måste stridsflygplanen vara tysta” av den palestinska poeten Marwan Makhoul

”I don’t feel like a person anymore”

I don’t know who my friends are anymore. You would expect people who know you to check on you during such times. You would expect offers of care.

But I have felt more support from stickers on traffic lights and graffiti on walls than I have from most people in my life. Strangers are chanting for a ceasefire and are allowing themselves to be arrested for my people, for me, and yet people who know me personally have stayed silent.

Everyone who has ever met me knows where I am from, where I want to return to. I wonder if they are only now realising what that really means. I wonder if that’s why they’ve turned away. 

I come home from work, but the work only continues. Free time no longer exists. What did I used to enjoy doing? Who knows. I don’t feel like a full human being anymore. I feel as though I’m at war. I am at war.

I lay my head down in the evening. Take my phone in my hand. Scroll scroll scroll. I like the posts about pain, starvation, disease, bombing, death, mourning, screaming, crying, explaining, begging, displacement, fear. I read, send, answer messages.

I do so much reading, so much writing in these times: none of it is the kind I want to do. I am a poet, and now cannot write poetry. For that I need the warplanes to be silent*, these days they never are.

I lay my head down, keep the lights on for a while. Look at the wall I know will still be up tomorrow, look at the ceiling. Close my eyes. Fall asleep.

*The whole quote is “In order to write poetry that isn’t political, I must listen to the birds;
and in order to listen to the birds, the warplanes must be silent.” by Palestinian poet Marwan Makhoul

Eugenie Touma van der Meulen (they/she) is a Palestinian artist and activist based in Helsinki. They studied harpsichord performance at the Sibelius Academy and neuroscience at the University of Helsinki. Currently they are a Board member at SYL, the Union of University Students in Finland. 

Etiketter:

Vad tycker du?