Ledare: Det obligatoriska studentkårsmedlemskapet borde behållas

Om allt går enligt planerna kommer regeringen att slopa det obligatoriska studentkårsmedlemskapet efter en utredning som görs den här våren. Trots verkliga konflikter med föreningsfriheten skulle det här vara katastrofalt för både kårer och studerande.

”Regeringen utreder slopande av det obligatoriska medlemskapet i studentkårerna” står det i regeringsprogrammet. I äkta studentpolitikanda har också den här frågan blivit en del av kulturkriget mellan studerandegrupper på högern och vänstern.

I riksdagssammanhang vill vänsterpartierna och SFP behålla det obligatoriska medlemskapet, medan högern vill slopa det. Ju längre ut på högerkanten man går, desto starkare är åsikterna och dummare är argumenten.

I riksdagen beskyllde till exempel Sannfinländarnas Joakim Vigelius studentkårerna för att bedriva ”rödgrön politik”. Han lämnade lämpligt nog ändå bort att orsaken till att det så gott som inte finns konservativ studentpolitik har att göra med att nästan ingen röstar för en sådan, snarare än att studentkårerna genom någon naturlag vore rödgröna.

Det finns ändå giltiga argument mot det obligatoriska kårmedlemskapet. Vi har föreningsfrihet i Finland, och även om studentkårer inte är föreningar, så är det oärligt att påstå att de inte är jämförbara.

Det är också rimligt att en vanlig studerande blir frustrerad med att betala en medlemsavgift, för att sedan se hur ens egna pengar används för ställningstaganden som inte på något sätt berör studerandenas socioekonomiska ställning i samhället.

Problemet är att argumenten brukar ta slut vid det här skedet.

Trots att det alltså finns argument mot det obligatoriska studentkårsmedlemskapet, så överväger fördelarna ändå nackdelarna. Om det slopas kan det mycket väl innebära katastrofala följder för väldigt många studerande. Följder som dessutom riskerar att slå extra hårt mot finlandssvenska studerande.

Mot okända vatten

I grund och botten är argumentet om det obligatoriska studentkårsmedlemskapet en fråga om ideologi mot pragmatism. På den ideologiska sidan finns föreningsfriheten och rädslan för den rödgröna studentkårsmaskinen.

På den pragmatiska sidan står trovärdig intressebevakning, förenings- och nationsutrymmen, ambitiösa medlemsförmåner, studentluncher och ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamhet som på riktigt kan påverka både studerande och beslutsfattare.

Ingen av de här sakerna är trygga om en betydande andel av studentkårernas finansiering försvinner. Slopas det obligatoriska studentkårsmedlemskapet finns det ingen garanti på att någonting av studielivet är sig likt om ens 5 år.

I nuläget vet man inte hur många som frivilligt skulle betala kåravgiften. Yrkeshögskolornas studerandekårers medlemsprocent varierar mellan 6 och 66 procent. Det här gör det nästan omöjligt att förutspå vad studentkårernas medlemstal skulle bli.

Ser man ändå på hur många som i HUS kårval röstade på grupper som motsätter sig det obligatoriska kårmedlemskapet så blir man åtminstone av med över 2000 medlemmar. Det är nästan 10 procent av alla studentkårens medlemmar. Då ska man också minnas att 68 procent av studerande inte ens röstade.

På grund av det fluktuerande medlemsantalet anser 70 procent av studerandekårerna att deras ekonomi är nöjaktig eller hjälplig. Orimligt mycket tid och energi går åt till att se till att det finns ekonomiska förutsättningar för verksamheten, snarare än att faktiskt bedriva den.

Det är förståeligt att studentkårerna väcker känslor. Faktum är ändå att de har lagt grunden för och fortfarande upprätthåller många av de förmåner som studerande drar nytta av nästan varje dag.

Snarare än att montera ner hela systemet, borde man snarare montera upp det. Ett bättre alternativ än att slopa det obligatoriska medlemskapet är att se till att studentkårerna i högre grad än nu faktiskt ser ut som sina medlemmar.