Hoppa till innehåll

Kolumn: Om Ukraina faller, vad väntar härnäst?

Miljoner ukrainare flyr sina hem, och i västvärlden står politikerna handfallna. Dmitrii Varakin kritiserar västvärldens passivitet i sin senaste kolumn.

Tåget närmar sig snabbt centralstationen. Det är sen fredagseftermiddag, men ute är det redan mörkt som i en säck. Just som det brukar vara så här dags på året. Jag sitter på fönsterplatsen och läser om Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, en bok som
gjorde stort intryck på mig som barn. Då läste jag den i ukrainsk översättning. Nu är det förstås originalspråket som gäller.

Boken handlar om två bröder, Karl (Skorpan) och Jonatan, som efter sin död kommer till Körsbärsdalen i sagolandet Nangijala, där de får efternamnet Lejonhjärta. Väl i Nangijala dras de in i kampen mot den svarte riddaren Tengil och hans eldsprutande drake Katla, som med järnhand styr över grannbyn Törnrosdalen.

Inför slutstriden vägrar den godhjärtade Jonatan att hålla i ett vapen men offrar ändå sitt liv för att vända Katlas dödsbringande eld mot Tengil. ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Jag har den meningen i huvudet när jag kliver av tåget fem minuter senare. ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Det finns något i den som får mig att tänka på situationen i Ukraina, hur den hanteras, eller snarare misshanteras, av omvärlden. Handlingslösheten. Hur man bara kan stå och passivt se på medan en befolkning slaktas i ett barbariskt angreppskrig anno 2023. Hur ett massmord sker rakt framför ögonen på en, utan att man ens försöker agera.

Rädslan för Putin förlamar

Det har snart gått två år sedan Rysslands president Vladimir Putin inledde sin blodiga storinvasion. En invasion som fört med sig lidande, död och förödelse i en sällan tidigare skådad omfattning. Som hotar utplåna ett suveränt land, ett fredligt folk. Mitt i Europa.

Hela städer ligger i dag i ruiner och den mänskliga kostnaden går knappt att begripa. Mer än var tredje ukrainare är på flykt från sitt hem, mer än sex miljoner av dem utomlands.

Det politiska vädret kring situationen, liksom sättet den sköts av väst, värmer varken kropp eller själ. Vissa västliga ledare är visserligen närmast berömvärda i sin iver att utlova oändligt stöd till Ukraina. Andra kan till och med dyka upp i tv-rutan och med allvarliga miner uttrycka sin vrede över det ryska agerandet.

Men där tar det slut.

För så fort Putin börjar varna med sina ”röda linjer” så darrar man genast av skräck. Man ska ju vara försiktig, heter det. Skickar man ett vapensystem för mycket så förklarar Ryssland minsann krig mot väst. Viktigt att så inte sker, viktigt att inte uppröra Kreml.

Fruktansvärt lamt, fegt, ansvarslöst, säger jag.

Efter alla stora ord från diverse politiker om att man kommer att stå upp för det ukrainska folket så länge det krävs. Att det behövs beslutsamma åtgärder för att stoppa Putin.

Ja, då blir det lite pinsamt när man sedan i verkligheten står fullständigt handfallen och hjälplös inför Rysslands hot, när orden inte följs upp med något som visar att man faktiskt menat vad man sagt: handling.

Det är väl om något ett väldigt klart sätt att konstatera: ”Jo, vi lär visst ha lovat någonting till er, men hörni, vi vet inte vad Putins reaktion blir, och vi vill ju helst inte reta honom ännu mer.” Under tiden fortsätter invasionen och fler oskyldiga människor dör.

För lite och för sent

Varje månad släcks enligt FN:s officiella siffror i genomsnitt omkring 500 civila liv i Ukraina. Varje dag 16. Det är nästan ett liv i timmen. Ett helt liv, som aldrig längre går att återskapa.

Någon kan invända och säga att västs stöd till Ukraina redan varit tillräckligt för landets förmåga att slå tillbaka mot aggressorn. Att det införts hårda sanktioner mot Kreml och skickats mängder militärt bistånd till Kiev. Och det stämmer, helt klart. Utan allt detta hade Ukraina troligen inte haft en chans.

Men låt oss vara ärliga: sanktionerna kan Putin definitivt leva med. Och han visar tydligt med varje ny missil som riktas mot Ukrainas civilbefolkning vad han anser om västs sanktionspolitik.

Vad gäller det militära biståndet så kan det, såsom överstelöjtnant Joakim Paasikivi konstaterade i våras, sammanfattas i fem ord: för lite och för sent.

I en kommentar till Yles nyhetspodd menade han att kriget hade kunnat vara över om Kiev i ett tidigare skede fått nog med vapen från väst. I stället förblev västmakterna bokstavligen handlingsförlamade av rädsla för Putin:

”Ryssland har inte tydligt uttryckt några röda linjer. Det brukar de inte göra, utan de brukar hota generellt. Däremot har man i väst föreställt sig att ”om vi gör det här, då kommer det att bli en eskaleringsrisk.”

Vilket land är nästa dominobricka?

Man tycks ha upprepat samma misstag om och om igen sedan 2014 då Ryssland oprovocerat gick in i först Krim och sedan Donbas. Att västvärlden inte på allvar satte ned foten mot Putins aggression redan då gav honom den mersmak som krävdes för den fullskaliga attacken.

Frågan man följaktligen borde ställa sig är: Om Ukraina faller, vad väntar då härnäst? Invasion av Polen? Av Baltikum? Av Finland? Och vad blir västs svar då?

Helt seriöst. Det finns ord. Och det finns handling. Man kan hur länge som helst heja på Ukraina på Twitter, hissa ukrainska flaggor på offentliga byggnader, ropa ”Slava Ukraini” och använda allt starkare uttryck för att kritisera det ryska angreppet.

Men kriget pågår här och nu, och hur mycket man än fördömer eller rasar över det som sker, hur mycket man än hotar Putin med rättsliga påföljder så finns det bara ett sätt att få slut på det: att börja våga agera på riktigt.

Det är hög tid att backa upp orden med handling. Hög tid att stödja alla ukrainska Lejonhjärtan som strider vid fronten. Att stödja dem omedelbart, villkorslöst och med allt de behöver. Så att deras kamp inte blir förgäves. Så att ondskan inte tar över.

Det är nu eller aldrig. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Dmitrii Varakin studerar nordiska språk och litteratur vid Öppna universitetet. Han flyttade från Kiev till Helsingfors hösten 2023, och skriver kolumner om sitt perspektiv på Helsingfors.

Vad tycker du?